Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1856, sida 1

är mycket ... Hvad ämnar ni ordinära för mig, sir? — Luft och ljus. Jag vill äfven ombesörja, att ni får någon motion, och taga några uns blod från er. — Blod... blöd? Hvarför blod? Jag tror ej, att min sjukdom ligger i blodet. — Nej den ligger ej i blodet. — Men hvar då? — Det skall jag säga er en annan gång. För det första vill jag sätta edra stagnerade safter i omlopp, förskaffa er frisk luft och ljus i ert rum... — Det går icke an sir. Ljuset hatar mig. — Det skall ske, mylord. Ljuset hatar er icke; det är snarare ni, som hatar ljuset. Med ett ord: jag vill det; det är nödvändigt för både mig och er. — Ni talar mycket bestämdt, herr doktor. — Det är min pligt, mylord. Har ni lust att åka? — Åka? Med hästar? Nej, icke för något pris! Hvart vill ni föra mig? — Aha! tänkte jag, men lätsade emellertid ej märka hans fruktan, utan tillade: — Nå, då vilia vi från London hitskaffa en hjulstol, och Ers Herrlighets betjenter kunna då köra omkring med er i trädgården. Emellertid låta vi vädra rummet eller, hvad som är ännu bättre, ni flyttar in i ett annat, som vetter åt parken. De gröna gardinerna måste vi ha bort samt hvita, genomskinliga i stället. — Hvita gardiner? Vädra? Ett annat rum? Ni förekommer mig mycket besynnerlig . .. — Må vara, men lyd ni bara! Jag gick till dörren och öppnade den. — IIvart går ni? Stanna! ropade han genast. — Jag vill blott kalla på edra betjenter, svarade