IIgt att elter ett så lange Kandt och ITan adlla 81001 högt uttaladt behof i denna rigtning; efter så mycket, på förslager och smått lappverk, nedlagdt arbete, man ändå icke kommit längre än som skett i denna vigtiga del af lagstiftningen. Hvar hafva vi t. ex. de inrikes vexlar, hvilka man så säkert lofvade sig af kongl. förordn. d. 6 Okt. 1848? Men utan att inrikes vexlar komma allmänt i bruk skola verkliga och svåra kriser hädanefter säkerligen återkomma långt oftare än tillförene; ty det öfriga rörelsekapitalet, eller den egentliga penningestocken, mäste ensam blifva alldeles otillräcklig för den så hastigt sig utvecklande rörelsens behof, hvartenda år, då Sverge icke ligger betydligt öfver i sin utrikes handel, just derföre att Sverge icke har den säkra och lätta utvägen som de rikare länderna att hvarje gång det kniper kunna indraga sina fordringar i fremmande länder. Mätte man derföre på rena allvaret gripa sig an vid den stundande riksdagen med att bringa till ett lyckligt slut den ännu endast till hälften utförda reformen af kongl. förordn. den 28 Juni 1798, och måtte derjemte missbruket af borgensförbindelserna bortsopas ur banklagstiftningen, så skall det nog ieke dröja länge innan inrikes vexlar komma i allmänt bruk, samt, hvad som är ännu bättre, vehofvet af räntebärande papper inom affärsverlden läta känna sig till den grad, att hvar och en som äger något skall snart sagdt blifva piskad att nedlägga en del deraf uti dylika papper; och när det en gang kommit så längt, så torde äfven utländska papper komma att noteras på våra börser och Svenskarne få erfara hugnaden af att icke endast till utländningen betala räntor, utan äfven af honom inkassera dylika. Men så nödvändiga än all dessa nu uppräknade åtgärder äro, och så säkert de än skola förmildra verkningarne af både nuvarande och framtida kriser, så måste dock någon mera snart och direkt verkande åtgärd vidtagas för att hejda det onda för tillfället, och detta kan icke ske på något annat sätt än genom indragning af fremmande penningar i låneväg. Denna indragning åter kan ske antingen genom hypotheksföreningarne, eller om dessa icke finna sin fördel dervid, genom staten. Och just det sednare bör efter vår öfvertygelse ske; ty jernvägsbyggnadernas fortsättande i vida större skala än hittills, kan icke uppskjutas, med den stadgade och allmänna opinion som nu i landet finnes om deras behöflighet, men penningar dertill kunna åter icke anskaffas genom ett inhemskt lån, såsom det nu till fullo visat sig, medan penningetillgången ännu var så ymnig, och ett ytterligare försök dertill skulle, äfven om det genom erbjudandet af fördelaktigare vilkor lyckades, endast hafva till påföljd att bortrycka kapitalerna från näringarne och sålunda ännu mera förvärra krisen. Visserligen äger statsverket för närvarande ganska stora disponibla öfverskott, men dessa lära nog till största delen blifva behöfliga för andra statsutgifter, så att jemförelsevis ganska litet deraf är att påräkna för jernvägarne. Under sådane förhållanden anse vi det för en oafvislig nödvändighet att begagna fremmande kapitaler till våra jernvägsbyggnaders utförande, under det vissa hoppet, att genom en lönande utrikeshandel, sedan den svenska jordbruksnäringen numera kommit derhän att under medelgoda år kunna till utlandet afläta stora qvantiteter spanmål, ränta och amortissement på den utländska skulden med lätthet skall kunna anskaffas, och detta isynnerhet sedan de lättade kommunikationerna någon tid hunnit verka till en ännu hastigare lyftning än hittills, icke blott af jordbruket utan äfven af alla andra näringar. För detta stora måls uppnående bör den gamla fördomen mot utländsk skuldsättning slutligen gifva vika. Men med utländska kapitalers indragande skall nog äfven den tillfälliga penningekrisen snart upphöra. Må statsmakterna derföre besluta ett utländskt låns upptagande ännu medan riksdagen varar, på det att aftalet derom må kunna blifva träffadt med utländska kapitalister innan rikets ständer åtskiljas, och dessa sålunda medhinna att före skiljsmessan besluta öfver anslagen till stambanorna och lånen till bibanorna efter som tillgångarne visa sig sedan länet blifvit afslutadt. Till ränta och amortissement å ett utländskt lån, så stort som kan erfordras för jernvägsdyggnaderna under nästa statsregleringsperiod, eller cirka 20 millioner rår riksmynt, räcka de nuvarande statsinkomsterna godt till, utan förhöjning i skatterna. Ett 4 26 statslån om 20 millioner pör visserligen kunna erhållas till minst 92 27, och gör således räntan jemte 1 es amortissement härå en million. Ett sådant lån dödas på 41 år. Men om förutan sjelfva amortissementsprocenten, ytterligare en half million rdr årligen ansloges till uppköp af obligationer för detta lån efter kurs, så skulle antingen, ifall denna hölle sig under pari, sjelfva kapitalförlusten minskas, eller, om han dertill mycket nära eller helt och hållet uppginge, följden blifva att nästa statsläån. som riket kunde vilja upptaga erhölles mycket fördelaktigare än det första. Som nu dessa 20 millioner endast successivt erfordrades för jernvägsbyggnaderna, så kunde under tiden en större del göras fruktbärande i låneväg och ränteinkomsten deraf betäcka en del af räntan för det utländska länet. Slutligen bedia vi dem, som fasa för blotta namnet statsskuld, betänka, att den nu föreslagna skulle göras endast och allenast för ett ytterst produktivt föremål, hvilket sannolikt, så snart det blir färdigt, kommer att sjelf afkasta åtminstone större delen af hvad som erfordras till ränta och amortisement. Och Ju Mera arbetet forceras, ju förr det blir färdigt, dess förr skall det gifva afkastning. Men ärven ett läns indragande kan icke ske gå hastigt, att icke penningebristen rätt allvarsamt kommer att låta känna sig dessförinnan, hvarföre man aldrig kan nog tillråda försigtighet i alla nya affärer och företag under de närmaste månaderna, intilldess att Rikets Ständers beslut, hvar medel skola tagas till jernvägsbyggnaderna, blifver kändt. Å Emellertid förmoda vi att privatbankerne skola likaväl nu, som vid föregående vida bekymmersammare kriser, så långt som egen säkerhet och banklagstiftningen medgitver, uppfylla sina åtaganden till allmänhetens betjenande, och de kunna göra detta 1), Afven i sitt tal dom den vilda egendoms-handeln . torde förf. misstaga sig. Stegringen i priserna på våra jordegendomar är ännu en småsak mot hvad som skett t. ex. i Danmark, hvarföre vi ock se utlänningar, Just under dessa höga priser, hitkomma och köpa jord i Sverge. Dessutom tro vi, att om man kunde åstadkomma en Jemförelse, skulle man finna, att de flesta egendomsförsäljningarne under de