uppträdde som våra motståndare, och vi åberopa dem så mycket heldre, som de aldrig upphört att vara våra egna. Vi begå icke mot någon makt den orättvisan att förutsätta, att det då blott gällt ett af omständigheterna bjudet fältrop, och att nu efter slutad kamp en hvar anser sig berättigad att följa ett för sina särskilta intressen och beräkningar pasgande förfarande. Vi anklaga ingen att hafva betjenat sig af dessa stora ord som ett vapen, som man för ögonblicket hade af nöden, för att gifva krigsskådeplatsen en större utsträckning, och hvilka man sedan kunde kasta åt sidan i tyghusets damm. Tvärtom föredraga vi att bibehålla den öfvertygelsen, att alla makter, hvilka bekände sig till dessa grundsatser, menade fullkomligt ärligt och uppriktigt och att de verkligen hade för afsigt att i alla förekommande fall tillämpa dem. Utgående härifrån, måste vi förutsät a, att alla makter, som deltagit i sista kriget, likasom kejsaren, vår höge beherrskarc, hyste den afsigten att göra den allmänna freden till säker utgångspunkt för återställandet af de förhållanden, hvilka grundade sig på aktningen för regeringarnes rättigheter och oafhängighet. Har detta hopp uppfylts? Se vi normaltillståndet af förhällandena nationerna emellan återstäldt? Utan att vilja ingå i småaktiga detaljer i afseende på några frågor af underordnad betydelse, se vi oss till vår ledsnad nödgade att förklara, att det gifs 2:ne stater i Europa, af hvilka den ena ännu icke befinner sig i sitt normaltillstånd, medan detta är hotadt i den andra. yvvi tala om Grekland och Neapel. För den i gensägelse med herrskarens vilja och folkets tänkesätt fortsatta ockupationen af grekiska området finnes numera ej den ringaste grund förhanden. Politiska orsaker kunde till en viss grad förklara det Greklands beherrskare tillfogade våldet. Krigets mer eller mindre grundade fordringar kunde anföras, för att försköna detta ingrepp i en annans rätt. Men i detta ögonblick, då man ej mera kan anföra någon af dessa bevekelsegrunder, synes det oss omöjligt att inför billighetens domstol rättfärdiga främmande truppers fortfarande närvaro inom Greklands landamären. De första ord, som vår upphöjde beherrskare uttalade, när fredens återställande satt honom i stånd att låta höra sin stämma, voro också i detta hänseende klara och bestämda. Vi hafva icke dolt vår mening för kabinetterna och skola icke ett enda ögonblick förneka den. Detta oaktadt hålla vi det för vår pligt att tillägga, att ehuru resultaterna icke fullkomligt motsvarat vår förväntan, hysa vi ännu alltid det hoppet att icke stå isolerade på ett fält, hvarest rätt och rättvisa uppenbart stå på den sakens sida, hvilken vi förfäkta. vHvad konungariket Neapel beträffar, så torde det, om det ock icke ännu är fråga om att afhjelpa det onda, dock vara mycket att befara att det är hög tid att förebygga detsamma. Konungen af Neapel är föremål för en påtryckning, icke encaåan H. M. öfverskridit någon af de förpligtelser, hvilka åligga honom till följe af med främmande hof ingångna fördrag, utan emedan han i utöfvandet af sina obestridliga suveränitets-rättigheter regerar sina undersåter såsom han för godt finner. Vi kunde begripa, om en regering af vänskaplig omtanka och välvilligt intresse erbjöde en annan sina råd, äfven om dessa råd skulle antaga karakteren af uppmaningar; men det synes oss äfven vara yttersta gränsen, som icke får öfverskridas. Mindre än någonsin är det för närvarande i Europa tillåtet att glömma, att suveränerna sins emellan äro likar och att det icke är deras rikens omfång, utan helgden af deras rättigheter, som reglerar de dem emellan existerande förhållanden. Vill man genom hotelser eller fientliga demonstrationer afpressa kungen af Neapel koncessioner i afseende på den inre regeringen af hans stater, så är det att inkräkta hans myndighet, att vilja regera i hans ställe, att öppet proklamera den starkares rätt öfver den svage. Vi behöfva icke säga er, huru vår upphöjde beherrskare skulle bedöma dylika pretentioner. H. M. vill gerna hoppas, att de icke skola göras gällande. Kejsaren hyser så mycket fastare denna förhoppning, som det är samma doktrin, hvilken de stater, som ställa sig i spetsen för civilisationen, och i hvilka den politiska frihetens grundsatser nått den största utvecklingen, aldrig upphört att föra på tungan, som deras egen trosbekännelse, och det till den grad, att de försökt, att tillochmed tillämpa den der, hvarest omständigheterna icke tilläto det på annat sätt, än förmedelst en tvungen utläggning. ?Ni skall låta er angeläget vara, att så ofta de begge ofvannämnda frågorna på er residensort vidröras, undanrödja alla tvifvel om vår upphöjde beherrskares åsigter. Denna frimodighet är en naturlig konsequens af det system, hvilket kejsaren antagit sedan den dag han besteg sina förfäders thron. Detta system är er icke obekant. Kejsaren vill lefva i godt förhållande med alla regeringar. H. M. tror, att bästa sättet att lyckas häri är att icke dölja sina tankar i någon af de frågor, hvilka stå i förbindelse med europeiska folkrätten. Den fasta allians af makter, som i åratal tillsammans med oss upprätthållit dessa principer, hvilka Europa har att tacka för en mera än fem och tjugoårig fred, består icke mera i sin gamla kraft. Vär höge beherrskares vilja har varit främmande för detta resultat. Förhållandena hafvå återgifvit oss fulla friheten att handla. Kejsaren är besluten att företrädesvis hafva sina omsorger riktade på befrämjandet af sina undersåters väl, och åt utvecklingen af landets inre hjelpkällor egna en verksamhet, som blott då kommer att riktas utåt, när Rysslands positiva intressen obetingadt fordra det. Man förebrår Ryssland att isolera sig och att tiga när det gäller saker, som äro oförenliga med rätt och billighet. Hvad beträffar den tystnad, för hvilken man beskyller oss, skulle vi kunna påminna om, huru man för icke länge sedan organiserat en konstlad agitation emot oss, emedan vi låtit höra vår stämma hvarje gång, då vi höllo det för nödigt, för att understödja det rätta. Detta handlingssätt, skyddande för a ND — 12 Mm A 2 2 —