Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1856, sida 1

Huan betraktade mig tigande med en mer förundrad än förtörnad blick; derefter fortfor han: — Det var mig i början kärt, att icke sir John sjelf kom hit. Han har en sådan... sådan tillintetgörande blick ... och iernvilja ... och en besallande ton ... Men ni, sir, ni... Jag lät honom ej tala till punkt, utan afbröt honom! — Icke en tillintetgörande, utan en genomträngande och pröfvande blick ... en sådan som läkaren måste hafva, om han skall stiga ned i själens mest fördolda djup... — Ha, sir! Jag lät honom ej afbryta mig, utan fortfor lugnt: — När han vill stiga ned i dessa djup och uppsöka källan till menskliga lidanden. Anuu skarpare måste hans blick vara, då han vill finna det rätta läkemedlet mot det närvarande onda... Ju skarpare derför min blick är, desto fördelaktigare blir det för er sjelf. — Sätt er, sir! Det är godt... jag ser, att det tjenar till ingenting att gräla med er... Men vänta litet. .. jag får be er röra om kolen i kaminen... det är så kallt härinne. Jag rörde om i kolen med en polerad eldtång, ehuru det var så varmt i rummet, att svettdroppar runno utför min panna; derefter tog jag en stol och satte mig tätt framför honom. — Och nu, mylord, sade jag, — ber jag er utförligt berätta, huru ni befinner er. — Berätta? Ni talar besynnerligt, mycket besynnerligt ... Det har ännu ingen menniska fordrat af mig. Jag tänkte, att ni ville fråga... Fråga ni! jag skall svara på allt, som kan besvaras.