— Nej, sir, det vet jag icke . . . men jag tror, att det just är det, hvarom sir Mortimer vill tala med er först. -När kommer sir Mortimer tillbaka? — Klockan tre eller fyra, vill jag tro. — Klockan är nu half två ... alltså skulle det dröja två eller tre timmar . . . det voro för länge. Jag längtar att se Hans Herrlighet . . . och kan ju sedan tala med sir Mortimer. — Det är också sannt ... Likväl ber jag er, sir, att underrätta sir Mortimer, när han kommer tillbaka, att ni sjelf uttryckligen önskade att genast se Hans Herrlighet. — Var lugn! Det skall jag ganska bestämdt säga honom. — Godt ... Jag skall då höra efter, om mylord vill emottaga er. — Mannen gick och lemnade mig för ett par minuter allena. — Vinden blåser från en annan kant, än den jag förmodade, sade jag för mig sjelf; — det är för mig just icke rak motvind, och jag skall nog kunna lovera. Det tyckes komma att gå lättare än jag trodde. En Anpan har redan underlättat mitt arbete. Desto bättre! Hofmästaren återvände och lät mig veta, att mylord önskade genast se mig. Vi gingo en trappa upp, ty den sjukes rum låg rakt öfver mitt, med samma utsigt till den dystra granskogen. fPAYNAUU