Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1856, sida 1

vi stego in i huset. Alla gångar, trappor oeh rum voro belagde med tjock, grön silt, för att inga steg skulle höras; alla dörrar öppnades och stängdes ljudlöst, ingen menniska hörde man tala; en hemsk tystnad herrskade i hela huset, såsom om det varit en graf eller hviloplatsen för en sofvande tyrann, inför hvilken hvarje ljud förstummas, hvarje lifstecken släckes. IIofmästaren förde mig in i ett rum, som låg i första våningen, och genom hvars fönster man ej kunde se annat än den mörka, dystra granskogen. Sedan min följeslagare stigit in, stängde han försigtigt dörren och de öppna fönsterna, samt framsatte en stol åt mig. — Det gör mig mycket ondt, började han, — att sir Mortimer ej är hemma; han skulle så gerna veJat tala med den väntade läkaren, innan denne begäfve sig till Hans Herrlighet. — Hvar är då sir Mortimer? — På jagt, sir, med några vänner från grannskapet, svarade mannen sorgset och kastado en tankfull blick på den mörka skogen. — På jagt? ... Sir Mortimer jagar väl myeket? — Ja, sir. Vi hafva blott varit här några få dagar, och det är hang älsklingsnöje. Kanske behöfver han också förströelse, ty mylord uttröttar honom och oss alla. s — Huru då, min vän? — Jo, Mylords sjukdom är mycket besynnerlig: allt, som omger honom, försätter han i fruktan och rörelse. Sjelf har han ingen ro hvarken natt eller dag, och fördenskull ej heller vi; han har en obetvinglig fruktan för allt buller, och derför måste vi sakttaga den största möjliga stillhet. IIvaraf härleder sig hans fruktan?