Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1856, sida 3

tgeep hon sin broder Kasper, och under utrop: , Satan vill at din själ!t, stötte hon med en jernkil flera gånger mot hans bröst och hafvud. Då blodet började rinna, utropade hon: -Sen hur djefrulens horn sticka fram ur 8 sen, hur de komma fram ur bröstet! Äfven sin syster Elisabet gaf hon derefter ett slav på hufvudet, så att blodet rann, och likaledes slog hon ett par af de andra. Emedlertid hade fadren och pigan med den sårade Kasper aflägsnat sig, och nu tillkannagaf Margareta, att hvad som redan blifvit gjordt, Vore ännu icke på långt när nog; mera blod måste flyta: hon mast ville gerna offra sig. ester tillf åvade ma 1 vVaran le, om äfven de ville dö för de många arma Själarna? Alla bejakade det. Då sade Margareta till Ursula Köndig, att det biefvit henne uppenbaradt, att icke hon, Margareta, men väl Elisabet skulle offra sitt lif. Elisabet gaf sig ock straxt sjelf nagra slag på hufvudet, och be rde att man genast måtte sla henne till döds. Margareta slog henne nu först med en jernhammare i hufvudet, och uppmanade Ursula att fullborda verket. Ifter nagon vågran fattade denna en jernkil och slog Elisabet så länge, att hon uppeaf andan. Hon dog, utan att gilva ett ljud af smärta ifrån sig. Emedlertid slog Margareta sig sjelf i hufvudet med en jernkil. På förnyad häftig uppsordran slog ock Ursula henne några stag i hufvudet. Under det blodet strömmade, utropade Margareta: Detta blod varder utgjutet till manga själars frälsning. Och sedan hon dels sjelf ytterligare misshandlat sin kropp, dels befallt de andra att göra det, förklarade hon: Nu vill jag låta mig korsfästa !. och begärde af sin väninna och de andra, att de måtte uppfylla hennes vilja fänga voro alla deras böner och tarar; den vilda skan soree att ansätta dem. Efter något dröjsmål uppfyllie de den vansinnigas bön. Några trästammar sammanfästades och upprestes mot väggen: korsfästelsen fullbordades, under det Margareta beständigt ropade till Ursula: Gud stärke din arm! Jag känner inyen smärta, jag finner mig obeskräftiyht väl. Varen starke, på det Kristus må vinna seger to Ehuru sastnaglad till händer och fötter, genomborrad i armlederna, och på andra ställen svårt sårad, gaf hon icke det minsta tecken till smärta, utan endast till fröjd. Slutligen begärde hon, att man skulle slå en spik i hennes hjerta, eller klyfva hennes hufvud. Ursula försökte då, att sticka en knif i hufvudet på henne. Men den böjde sig. Då grep en af de närvarande, vid namn Konrad Moser, ett huggjern, och sönderslog, med biträde af Ursula, hennes hufvudskål. Husets öfriga medlemmar blefvo nu högtidligt framkallade. De betraktade de bada liken utan förskräckelse, och de trodde fullt och fast på Margaretas och hennes systers snara uppståndelse. Då Landtfogden med rättsbetjenterna straxt derefter anlände, förklarade sig Ursula Köniz och Konrad Moser utan förbehallsamhet eller ånger såsom gerningsmän, med det fanatiska tillägg: ,Vi ha endast uppfyllt siuds vilja. Gud vare lofvad, att He hållit oss värdiga att lida smälek och förföljelse för Kristi skuld! — (Gottlands Läns Tidn.) nnnnnn W låta sitt lif för Kristus, ocrh