Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1856, sida 1

Sir John betraktade mig med lecende, men slug uppsyn. — Hvad för en misstanke? ... Derom kan ni sjelf upplysa mig, när vi åter träffas .... Står icke riktigt väl till i hans familj... har redan stått någonting i tidningarne om den saken... — Ah, jag vet, jag vet, sir... — Du vet det, säger du, Job? Du misstager dig; för fyra år sedan var du icke i England... — Och likväl vet jag det, sir... så sannt som jag lefver! — Nå, desto bättre för dig!... Skola tala mer derom sedan... Vill du besöka honom, doktor? — Ja, genast! ropade jag. — Ha, ha! Förträffligt! ... Gå, fortfor han med en ton, som plötsligt öfvergick till strängt allvar, — gå och kasta ditt sänklod ... djupt och ständigt djupare ... med säker hand... du förstår mig! Finner du ingen botten, nåväl, vänd dig då till mig .. och lät mig om några dagar få höra något från dig .. Ilar du frukosterat? — Ja, sir. — Men icke hos mig. Gubben ringde med siltverklockan, som alltid stod framför honom på bordet, och befallde in en frukost för mig; ty sjelf spisade han alltid ensam — om morgonen precist klockan sju och om aftonen likaledes på slaget sju — för att bordet, såsom han sade, ej skulle borttaga för mycken tid. Jag hade hvarken lust att äta eller dricka; helst skulle jag genast velat begifva mig på väg, men jag kunde nu ej afslå sir Johns bjudning, utan måste stanna. Under måltiden kom jag att tänka på sir William Graham. — Sir John, sade jag, — känner ni sir William