Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1856, sida 2

vårt land. Att vår korrespondent skall för detta systems vänner befinnas särdeles oangenäm, inses lätt då han t. ex. bringar i dagen sådana uppgifter, som de här följande, hvilka vi återgifva, naturligtvis utan att åtaga oss något ansvar för deras tilllsörlitlighet: Det har velat föregifvas, yttrar vår brefskrifvare i ett bref till Upsala, att frih. Palmstjernas afsked (det är fråga om ministern, frih. Palmstjernas famösa återkallande från sin post i Petersburg. år 1844) skulle blifvit föranledt af hans opposition emot lika arfsrätten. Men denna saga, som ni sett många gånger upprepad af riddarhusets historieskrifvare i Aftonbladet, är med förlof komplett osanning, likasom mycket annat i den historien. IIVarken frih. Palmstjerna, eller grefve Björnstjerna och några flere till, som voro innehafvare af förtroendeembeten, tilläto sig nemligen att göra opposition emot lika arfsrättslagen, förr än de inhemtat att de derigenom icke stälde sig i opposition mot den högsta viljan. De ansågo i sin ställning detta vara en grannlagenhetspligt, och excellensen Björnstjerna var den, som, på egna och de öfrigas vägnar under ett sökt och erhållet företräde, framförde deras gemensamma önskan, att den högsta viljan måtte för dem tillkännagifva sin mening i ämnet, hvilket ock skedde på sådant sätt, att han och de funno sig deraf än mer uppmanade att offentligen uppträda mot arfsrättslagen. Jag har denna berättelse meddelad med alla detaljer utaf II. E. FJörnstjerna sjelf, som var en man icke känd för att säga osanning eller föra två tungor i en mun. Friherre Palmstjernas afskedande kunde således omöjligen härleda sig från hans opposition i arfsrättsfrågan.