Utrikes Nyheter. FRANKRIKE. Från Paris skrifves under den 22 dennes: Det är lätt möjligt, att redan nästa post bringar underrättelse om den neapolitanska frågans lösning, emedan kung Bomba i sista ögonblicket kan förklara med pathos, att han gjort allt hvad han var skyldig sin värdighet och att han viker för våldet, under åberopande af folkrätten och slikt snack. I motsatt fall äro vi vid början af sjelfva italienska frågans lösning. Förnämligast Frankrike hade straxt efter fredskonferenserna betonat nödvändigheten att göra kungen af Neapel föreställningar. Franska och engelska gesandterna öfverlemnade vid lika tid nästan likalydande noter, hvari deras regeringar tillegnade sig den förpligtelsen att vaka öfver upprätthållandet af det allmänna lugnet och freden i Europa. På denna rätt att förebygga en allmän revolution grundade de sina föreställningar och reserverade sig uttryckligen emot hvarje inblanning i landets styrelse och hvarje ingrepp i kungens suveränitet. Man känner det sturska svaret på denna första not. Vestmakterna höllo det då för klokast, att försöka hvad Österrike med sitt anseende och inflytande kunde verka på hofvet i Neapel. Österrike tillochmed förband sig att af kungen ernå några koncessioner, som skulle kunna halfvägs tillfredsställa. På ett annat, i formen mildradt svar, följde en ny not af vestmakterna. Franska gesandten i Neapel fortfor att hala ut på tiden med saken. Detta förtretade kabinettet i London, hvilket i de af det inspirerade blad uti ett temligen begripligt språk uttalade sin hjertans mening. Slutligen grep sig kejsaren an och tog sjelf itu med saken. Ur hans kabinett i Biarritz emanerade en skrifvelse till franska gesandten i London, hvari det hette, att ögonblicket var kommet att göra slut på denna angelägenhet och öfverenskomma med brittiska regeringen om de definitiva åtgärderna. Genast ändrade de ministeriella engelska bladen sin ton emot Frankrike och behandlade åter frågan i fullkomligaste öfverensstämmelse med bundsförvandten. De blott yttra sig varmare än den trångbröstade franska pressen. I går (d. 27) efterm. kl. 5 var ännu icke det s. k. franska ultimatum afgånget från utrikes ministerns byrå. Strängt taget är det ej eller något ultimatum, utan blott en notifikation af vestmakternas framtida hållning emot Neapel. Dess innehåll är ungefär följande: Vestmakterna riktade af interesse för Europas lugn vänskapliga föreställningar till konungen och önskade, att konungen, i det han rättar sig efter dem, ställer sig under de europeiska makternas solidariska skydd. Men nu vore det emot deras värdighet att genom närvaron af deras diplomatiska agenter visa det de fördraga ett system emot hvilket de gjort sina giltiga invänningar. En eskader skall bli stationerad i neapolitanska viken, för att skydda de i konungariket befintliga Fransmäns och Engelsmäns lif och interessen. Makterna skola förhålla sig neutrale gent emot partierna, i fall det kommer till ett inbördes krig, och blott då intervenera, om rörelsen öfverskrider Neapels gränser. Till och med i diplomatiska kretsar vågar man ännu icke några suppositioner rörande Österrikes förhållande. Då äfven dess anseende i Neapel fullkomligt misskändes, så kunde det ju hafva ett giltigt skäl att ansluta sig till vestmakternas politik, åtminstone för så vidt det gillar Vä I motsatt fall gör det spelet för lätt för inska politiken. Man vet här rätt KAN Lardinien håller ögonen riktade på AN vid