Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1856, sida 1

Reed:n har emottagit följande något dramatiskt framställda berättelse om det sednaste Landtbruksmötet i Norra Hallands län, som hölls i Kungsbacka den 19 dennes. Brefvet är dateradt samma dag och lyder sålunda: Hvilken dag vi hafva upplefvat! Q under! — Äfven här i vår goda småstad har man börjat tala om det allmänna bästa, det för hela orten nyttiga. Man har resonnerat om hvad som kan gagna bönderna, göra dem I välmående, förädla dem. Huru oerhördt! Hvem har väl någonsin i upplefvat något dylikt här? Att ruinera bönder genom en obegränsad kredit och derpå följande lagsökning, utmätning åc., har hittills varit vanligt. — Andra tider, andra seder! Huallands län har ett hushållninga-sällskap, en nyttig inrättning, hvaraf man hoppats ganska mycket godt, likväl hafva vi på sednare tiden föga förnummit af dess verksamhet. Dess styrelse, som utgöres af ett s. k. förvaltningsutskott, måste hafva en stor förkärlek för södra delen af länet. Sällskapets ledamöter här i orten förifrade sig hvar gång de skulle utbetala sina årsafgifter, man svor, man knöt näfvarna, de som hade mest skinn på näsan utträdde ur sällskapet. För sådana demonstrationer måste sällskapets styrelse nödvändigt hysa respekt. Man fick plötsligt från predikstolarna veta, att Fredagen den 19 Sept. hålles stort landtbruksmöte i Kongsbacka. Bönderna lyssnade. — Hvad för någöt? sade Ola. — Hvem kan bli sluger på hvad de mena? sade Per. — De ha så många påhitt för sig, sade Anders. — Få af bönderna förstodo hvarom frågan var. Den bestämda dagen kom, och med den några aktningsvärda landtbrukare från andra delar af länet. Från närgränsande socknar infunno sig ett halft dussin prester (duktiga landtbrukare), några redbara bönder, en vacker samling allmoge af båda könen, vackra I hästar, vackra nöt, vackra får, men ej ett enda — svin. Ran ordnade en liten nätt exposition at sslöjdalster m. m. Ett par närboende landtbrukare hade utställt sina bästa åkerbruksredskap, ändamålsenliga, starka och dyra. Man hade upprest en äreport, från hvilken svenska flaggan visade sig (sällsamt bär i I staden!) Allmogen afhörde och besåg allt med uppmärksamhet, beklagande sig att. sämre folk? så sällan ha tillfälle att lära något. Mötets glanspunkt var ett sammanträde i tingssalen, då följande frågor diskuterades: Första frågan: Vi veta att Norra Halland, med en kraftigare jordmån än inom södra delen af länet, står dock, hvad åkerbruket beträffar, tillbaka för den sednare. Orsaken härtill ligger dels deri att inom denna del endast ett förhållsvis mindre antal af egendomar äro belägne, hvilka genom exemplet kunna verka undervisande och uppmuntrande, dels att, särdeles inom Fjäre fögderi, en del af allmogen äro sjömän och sålunda öfverlemna jordens bebrukning, liksom i Vikingatiden, till qvinnorna och tjenstedrängar från andra orter, samt slutligen den sedan en längre tid tillbaka derstädes rådande kredithandeln, hvilken skadligen inverkat, så väl på folkets moraliska som ekonomiska ställning, så frågas: Huru kan jordbruket i Nörra Halland lyftas till sin rätta ståndpunkt? Frågan besvarades sålunda: om jordbruket si N. H. skall kunna lyftas till hvad det borde vara, så måste man skaffa egofred och kunskap om jordens rätta brukning. Det första vinnes bäst genom s. k. egofredsföreningar, och det sednare genom en landtbruksskola, der allmogens söner kunde lära hvad de behöfva, hvilken äfven kunde blifva för de närboende ett godt exempel. Brist på egofred och kunskap äro hufvudorsakerna till jordbrukets förfall; kan man afbjelpa denna brist, skall jordbruket höja sig af sig sjelf. — Andra frågan: Motsvara de inom orten ingång