Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1856, sida 1

jag mig ur mina drömmar och gick rundtomkring det gamla huset, för att se hvarje enskilt sak derpå, hvarje fönster, ty allt var mig ju så vigtigt och dyrbart! Plötsligt tyckte jag mig höra en sakta rörelse derinne, likasom om någon vaknat ur en djup sömn; jag ropade, men ingen svarade ... rörelsen var blott inom mig sjelf, den gamla byggnaden var stum, likasom naturen. Ack, förr hade de talat nog både i fröjd och smärta! Jag gick åter till min häst, fattade tygeln och ledde honom in i den så tydligt för mig beskrifna kastanie-alleen. Hvarje träd betraktade jag särskilt; här hade måhända Ellinor med Othello hvilat i gräset. när mannen, som i sitt hjerta inneslöt hela naturen och i sitt bröst kärlekens fullhet. när Perey ur skogen framträdde till henne . .. Nui här ... nej der ... nej här under detta bokträd hade det kanske varit ... Drömmar, drömmar! hvarför besöken J så ofta menniskans slumrande själ, för att plåga den, sporra den, drifva den till eldig handling, till djerfva företag! ... Men de drömmar, som denna stund kringsväfvade mig, voro väl plågande, men icke sporrande; de väckte ingen lust till handling ... jag bekänner det öppet ... nej, det var blott känslan af vemod, af stilla, outgrundligt djupt vemod öfver tvenne ädla, hårdt pröfvade hjertans förlorade lycka. Jag såg nu framför mig lord Seymours gråa, åldriga slott; det tycktes mig så mörkt och öde som dess egares förtorkade bjerta; det liknade en dämons tillhåll, som med sitt dystra, nedtryckande mörker från ungdomen fängslat denna stolta, kalla, okufvade själ. Jag gick närmare ... all värme vek ur mitt bröst; jag kände en isande köld, i trots at somma