Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1856, sida 2

allt hittills utgjort faddergålva endast för ett högst litet antal, och som dock borde vara en faddergåfva åt alla. — Önn— ———t—— 1 Friskytten låses följande ganska märkliga historia: Ä, Vv — Ä v — En svensk kunsuls pejeri. I en dansk tidning antyddes nyligen att svenska konsuler inom da staterna hade för sed att af sina underordnade vicekonsuler betinga sig obehöriga inkomster. Uttryckligen nämndes den svenska konsuln i Aalborg, hr S ng, såsom bedrifvande en dylik industri, för hvilken han ock förmenades vara anklagad hos svenska utrikes statsministern. Emedan en sådan uppgift naturligtvis här skulle ådraga sig stor uppmärksamhet, hafva viikommerskollegium förskaffat oss följande ganska kuriösa upplysningar om saken. Sedan svenska och norska vicekonsulsbeställningen i Fredrikshavn blifvit förklarad ledig, gjorde danska kommersrådet Kall i Fredrikshavn hos utrikes statsministern ansökan om nämnde heställnings erhållande, Då konsul Södring i Aalborg (under hvars konsulat Fredrikshavn sorterar) derom fick kännedom, aflät han den 31 sistl. Maj en skrifvelse till hr Kall och underrättade denne, att det vore hans (Södrings) rättighet att föreslå en passande kandidat, hvarefter utrikes statsministern bifölle förslaget. Om nu Kall ville förbinda sig att till Södring utbetala 200 riksbanksdaler i rekognition när diplomet erhölles, så skulle Kall blifva föreslagen till vice konsul. Södring antydde äfven att en sådan rekognition plägat al hans företrädare uppbäras. I afseende på vicekonsulsinkomsterna fordrade Södring, att dessa skullo delas lika mellan honom och Kall, hvilket skulle gälla såväl lästafgifter af fartyg, som i afscendo å hvad i följd af strandningar inflöte, då Kall antoges till kommissionär för det strandade fartyget och lasten. Enär Kall ansåg dessa anspråk innefatta en olaglighet af ganska grof beskaffenhet, så insände han Södrings bref till Kommerskollegium, som deröfver infordrade Södrings förklaring. Södring förmälte i sin den 2 Juni daterade förklaring, att förutvarande vieckonsuln i Fredrikshavn förbundit sig att afstå halfva lästafgiften; att det vore hvarken i hans instruktion eller diplom honom förbjudet att mottaga en passande Åhrekognition af den han föresloge till en vicekonsuls-befattning, då denne innehade dertill passande förmåga; att föregående konsuler uppburit dylik rekognition; att kollegium, i anledning af klagomål deröfver att en föså regående konsul fordrat af vicekonsuln två tredjedelar af lästafgiften, förklarat detta vara en enskild sak mellan konsul och vicekonsul; samt slutligen att det ej kunde annorlunda betraktas, då vicekonsuln endast vore konsulns fullmäktig och skötte tjensten på konsulns ansvar. Jemte anmälan härom hos Kongl. Maj:t har Kommerskollegium den 1 Juli förklarat: att hvad konsul Södring, på grund af 1830 års konsulsstadga, förmenar, det vieckonsul i hans distrikt skulle handla på hans ansvar, är upphäfdt genom Kongl. Brefvet den 25 Maj 1850, angående hufvudgrunderna för en ny konsulsstadga. Enligt detta bref skall konsul uppbära halfva lästafgiften,-men vid det gamla förblifva, der konsuln innehaft befattningen före Kongliga Brefvets utfärdande. Således och då Kongl. Maj:t, uppå förekommen anlec ning, förklarat det icke tillhöra Kongl. Maj:ts prörning, om och huru stor del afgiften vicekonsuln skulle ega att sig tillgodo beräkna, vore det Södring obetaget att derom med underlydande vicekonsuler träffa aftal; hvaraf dock icke får dragas den slutsats, tillägger kollegium, att Södring egt att, på sätt som skett, af en sökande till dylik befattning fordra ett penningebelopp såsom vilkor för Södrings förord hos hr statsministern för utrikes ärenderna. Deremot måste i kollegii tanka, Södrings förfarande anses så mycket mer anmärkningsvärdt, som hans ifrågavarande skrifvelse innehåller att Kall skulle till Södring afstå jemväl hälften af det i följd af strandningar inflytande belopp, då Kall antoges till ombud för det strandade fartyget och lasten. -Gällande föreskrifter berättiga icke konsulerne till dylika förbehäll, som skulle kunna färanleda dertill att vicekonsul begagnade hvarje tillfälle, då svenskt eller yu yg strandar, och hvilket ofta sker på inde kust, att söka på obehörigt sätt göra deslös för den del af inkomsten, som han ututt till konsuln afsta, och anledning saknas ej till den förmodan att så inom distriktet tillgått under Södrings tjenstetid. RKollegium öfvorlemnar slutligen till K. Maj:ts pröfning. huruvida Södring bör för sitt egennyttiga förfarande från befattning s eller blott på viss tid suspende , ller huruvida icke, med afseende derpå att Södrings åtgärder möjligen kunna hafva varit föranledda af okunnighet och missförstånd om on för hans lagliga rätt, K. M:t skulle täckas ig icke skall för n en allvarlig föut ej vidare låta komma sig reställning och var dylikt till last. Vi behöfva icke för läsaren påpeka det fula i denna sak och vigten för svenska sjöfarlen, likasom för tjenstemanna-anscendet ut (omlands deraf, att vice konsulsbefattningar icke må betraktas som en handelsvara. Vi, för vår del, anse således att kommerskollegii sista hemställan till Kongl. Maj:t är alltför mild, och att suspension borde vara minsta straffet för Södrings fel. Hvad man med största nöje finner är den stora raskhet, hvarmed detta mål blifvit hand