Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1856, sida 1

raskt framåt ... jag måste hålla min hatt, för att han ej skulle falla af ... vi möta en graf ... med en väldig sats är den öfverhoppad ... och, det var samma stora gränsdike, öfver hvilket han i lyckligare dagar så ofta burit Percy ... ännu några steg ... och Bravour stod vädrande och gnäggande utanför den stängda porten till ett gammalt, grått stenhus, som var inklämdt mellan tvenne runda, med uråldrig mossa betäckta torn. Men intet rop, ingen välkomnande röst besvarade Bravours vänliga helsning. Jag sprang af och släppte hästens tyglar. Jag klappade på de tillslutna fönsterluckorna ; allt var tyst, såsom i den djupaste natt. Ja, den annars så lifliga skogen bidrog till det dystra intrycket och tycktes, likasom huset, stå öde och sörjande, ty allt derinne var tyst och stilla: ingen fågel qvittrade, intet blad rörde sig; det låg en så fullkomlig ödslighet kring det öfvergifna huset, att det i min själ väckte en hemsk, obehaglig känsla. Ja, de rum, som vi befolkat med våra idealer, finna vi alltid annorlunda beskaffade, än vi föreställt oss. Sällan skönare, lifligare ... ofta inskränkta, öde, öfvergifna! Jag nästan öfverväldigades af en melankolisk känsla; huset med sina stängda dörrar och fönsterluckor förekom mig såsom liket af eu afliden, dyrbar vän, hvars ögon blifvit lykta, för att, omgifne af en evig natt, aldrig mer öppnas för dagens sköna ljus. — Måste ... kunde det vara så för evigt? hviskade en dyster stämma i djupet af mitt bröst. Fortsa