Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1856, sida 1

mig? Ty äfven liflösa ting, kring hvilka lifvets storm brusat, eller på hvilka lyckans sol skinit, ega sitt eget språk, hvilket är desto uttrycksfullare, som det talar icke till öronen, utan till både hjertat och ögonen. Ur det drömmande tillstånd, i hvilket jag befann mig, då jag närmade mig m:r Grahams hus, väcktes jag småningom genom min hästs besynnerliga uppförande, som jag i början ej bemärkte, utan först iakttog, när det för mig blef kroppsligt kännbart. Bravour öfvergick nemligen småningom från sin lugna lunk till kort traf, höjde öronen, vädrade och gnäggade derefter glädtigt, i det han vände sitt stolta hufvud än till höger, än venster. Slutligen föll han in i ett galopp, som inom kort blef så häftigt, att jag med möda förmådde tygla hans eld. Jag såg mig omkring, för att efterforska orsaken till detta beteende, men märkte ingenting ovanligt. Då kom jag hastigt på den förmodan, att orsaken låg i djurets instinkt. Var det icke den förr sedda, välbekanta vägen, som han genom vädrandet igenkände eller som i hans minne väckte någon vänlig hågkomst? Det kunde ej vara annorledes: Bravour igenkände vägen och målet, till hvilket den förde; för att uppnå detta, hade han fallit in i ett häftigare tempo; det var den bekanta nejden, han helsade med sin gnäggning. — Aha, tänkte jag, — Bravour vet, hvart det bär af; han har ofta gått denna väg och känner den bättre än jag... Framåt, min vän! Jag gaf honom lösa tyglar; han rusade fram mellan träden och genom buskarne, så att det prasslade och knakade omkring oss, och den svarta kärrjorden uppkastades bakom honom. Enär jag kände hans säkra steg äfven i det hastigaste lopp, lät jag honom fortfara ... han ilade