öresunas-Postens Memolrer öfver den förflutna veckan. Den 15 September. Den stora neufchatel-revolutionen tog alltså ett snöpligt slut. Anföraren för de upproriska konungsmännen grefve Pourtales har blifvit sårad, fången och ställd inför rätten för högförräderi. Kungen af Preussen skall naturligtvis söka hjelpa honom förmedelst diplomatiska noter, men ett faktum är och blir att republikens fana åter vajar från Neuenburgs gamla slott. . . Det går dåligt för Hohenzollern. Dåligt i Afrika, dåligt i Europa. IIvart skall man med fördel vända sig härnäst? Till Asien?... Imellertid heter det ifrån Berlin för ett par dagar sedan, (vi citera ordagrannt efter en Berlinertidning): Det herrskar en ofantlig uppståndelse i värt utrikesdepartemang, äfvensom i de främmanda sändebudens hoteller; — man väntar i morgon — Senora Pepita. Senora Pepita, föremålet för alla charg daffairers och legationssekreterares dyrkan och hänryckning, etc. etc. etc.? Detta enkla drag karakteriserar situationen för ögonblicket. Den diplomatiska verlden, som naturligtvis alltid måste ha något att sysselsätta sig med, har i dag intet annat, än en — dansös. Det var sannerligen annorlunda i fjol vid denna tiden. Men så är det och det kan väl icke vara på annat sätt; i dag konferenser, i morgon balletter, i dag statsaffärer, i morgon piruetter! I sjelfva verket är det måhända, när allt kommer omkring, — piruetter det ena med det andra. Regleringen af Donaugränsen är endast en stor piruett, sjelfva Svartahafsfrågan endast en ofantlig pas de deux, och det kommer i den politiska verlden icke så mycket an på hvem som är den klokaste, durchdrifnaste eller förnämste statsmannen, utan hvem som är den störste — dansmästaren. Detta är ungefär hvad vi alltid förmenat och sagt, och vi återkomma dertill, ju längre vi lefva, med desto fastare öfvertygelse. En gammal vis man, en romare, har redan yttrat: med huru liten vishet regeras verlden! Han uttalade en djup sanning. Den regeras med några dansmästare och, hvarför ej, några små dansöser, å ena sidan, å den andra — med 20,000 höns. Ty medan dansmästarne styra och ställa och sköta folkets högre? ärenden och intressen, skall folket också ha något att göra, det skall äta. Det skall till hvardagslag ha potatis, men någon gång emellanåt ett festligt mål, för att icke förlora sitt goda lynne. Då ger man det 20,000 höns. Det är precist på siffran hvad kejsaren af Ryssland häromdagen vid sin kröning gaf sina älskade muskoviter, 20,000 stekta höns (gamla tuppar inberäknade) förutom 200 oxar och ett par 1000 får. Så gör folket sig en glad dag, en fet och mustig dag, glömmer för en rymlig tid alla bekymmer, klappar sig på magen och ropar: lefve vår gode far! Och så dansa dansmästarne åter förnöjligt och ostördt en rymlig tid sinsemellan och styra verldens öden med tåspetsarne. Så har det tillgått i århundraden och så skall det komma att tillgå — kanske ännu några år! Det är våra utsigter. RN TERS — Te EE ER