trodde vi det vara bäst att lemna den åt glömskan, då vi öfver samma bok finna ett omdöme offentligt uttaladt af den högt aktade kyrkoherden Hammar i Skåne, hvilket är af den beskaffenhet, att det, för sakens skull, synes böra ytterligare upprepas. En viss kyrkoherde Herslow hade i sammanhang med protokollet vid sednaste prestsammanträdet i Christianstad tillåtit sig iförtäckta ordalag antyda, det hr Ternströms ofvannämnde bok skulle hafva blifvit föremål för något slags bifallsyttring vid nämnde prestmöte. Hr Hammar har med anledning häraf till tid:n Svea ingifvit ett berigtigande af hufvudsakligen följande lydelse: Hr prosten Herslow har i sin berättelse nämnt kyrkoherden Ternströms nyligen utkomna bok och det hans yttrande vid prestsammanträdet efterföljande bifallsropet på sådant sätt, som om detta bifallsrop särskildt egnades nämnde bok, om hvilken hr prosten Herslow ögonblicket förut uttalat de mest rörande loford. Jag vill för ingen del bestrida att så var förhållandet, men då prosten tillika påstår, att dessa åt tit. Ternströms bok gifna bifallstecken uttrycktes af alla de närvarande, hutom 3 eller 4 frikyrkliga? prester, så har hr prosten på engång uttalat en lögn och mot presterskapet en ärerörig beskyllning. Det skall visst icke bestridas, att presterskapet i afseende på kunskaper och fördomsfrihet icke står serdeles högt. Men att vid en samling af 100 prester alla utom 3 eller 4 skulle godkänna, för att icke säga offentligen berömma en af skandal-litteraturens vedervärdigaste produkter, är rent af ohöfviskt att påstå. Det säkra är, att i bifallsropen deltog ingen af nedannämnde herrar, nemligen P. G. och C. N. Ahnfelt, C. A. Bergman, Arvid Berg, J. Bring, Bager, Böklin, B. E. Cavallin, Carsten Danielsson, Ekdahl, Fagerlund, J. M. Falck, Gustafson, Heimer, Höckert, Johansson, Kock, Kjellander, G. A. Molin, Melander ... Huruvida ännu flera förneka allt deltagande i bifallsropen, veta vi icke; men vi hoppas till presterskapets heder att så är. Dock är jag fullt öfvertygad att, ehuru boken är dedicerad till biskop Thomander, var han icke bland de bravoropande, då utan tvifvel denna bok, om biskopen någonsin läser den, skall framkalla äfven hans afsky. Mjellby den 9 September 1856. H. B. Hammar.? Några skarpare ord hafva vi icke på lång tid läst i svenskt tryck. Den som ogillar uttrycken, bör dock veta, att kyrkoherden Hammar är en man, som gerna benämner sakerna vid deras rätta namn, förmodligen i den ganmalmodiga åsigten, att då en sak, som verkligen är det, kallas lögn eller skandal, så är det saken som är skandalös? och icke dess rätta benämnande, en mening som dock vissa andra skriftställare, med andra rättsbegrepp, icke dela, då de framförallt fordra hofsamhet i uttryck, gäller det ock bedömmandet af den dåligaste sak. Tid:n Svea beledsagar kyrkoh. Hammars förklaring med följande ord: Då 1ed., genom intagandet af ofvanstäende artikel, gifvit hr kyrkoherden Hammar tillfälle att i denna tidn. afgifva sitt reserverande votum angående den i hr prosten Herslows bilaga till protokollsjusteringen omnämnde: Sjunde Basunen och det tredje Ve och dess bilagor, få vi förklara, att vi dermed ingalunda haft för afsigt att gå några enskilta partiers eller åsigters ärenden. vi vilja, så vidt möjligt är, lemna diskussionen öppen; dock våga vi antaga, att, huru stor den hänförelse varit hr kyrkoherden Ternströms opus än på vissa håll framkallat, den af hr prosten Herslow gjorda uppgiften, om acclamation, med undantag af endast 3 a 4 Jrikyrkliga prester, tillkommit genom något litet förhastande vid röstsummeringen; likasom vi i sammanhang härmed icke vilja fördölja, att vi finna de af motpartiet flere gånger upprepade bravoropen alltför starkt påminnande om det allom bekanta utropet: Stor är de Ephesiers iana. — Emellertid beklaga vi högeligen det obetydliga, eller rättare sagdt icke-resultatet af detta möte; oaktadt vi få bekänna, att vi redan från början hyste ringa förhoppningar om detsamma. Partierna, såsom det synes, stå ännu lika skarpt emot hvarandra, och hoppet om en på den ovanskliga sanningen och kärleken grundad förlikning dem emellan tyckes vara mera aflägsen än fordom. Hvad man emellertid af allt detta tydligen kan skönja, är, att kyrkan, vi säga med flit kyrkan, befinner sig i ett upplösningstillstånd, hvarutur endast en allmännare, högre och renare uppfattning af Christendomen, än den alldagliga och officiella, förmår att rädda henne och den nyvaknade, efter andelig upplysning törstande menskligheten. För vår del tro vi icke på något uppbyggande af PÅEzionv genom allt detta äflande — och hvarföre? Jo! — vi tveka icke att uttala det — man strider och förbittras; man missförstår och förglömmer derunder så ofta Christendomens enklaste sanningar, och den större allmänheten, antingen indragen i striden eller likgiltig, lärer att känna Christendomen — endast till namnet. Gryningen af den vÅommande dagen — så tro vi åtminstone — är dock i annalkande; men den fullkomliga lösningen af dessa framtidens vigtigaste frågor, är troligen förbehällen mera milda och klarsynta slägten än dem, som nu kämpa om herraväldet på stöd af nykläckta eller redan föråldrade menskliga dogmer.? — Tidningarne frän Stockholm med dagens post medföra få nyheter. Sedan Öfversten Ericsson hos regeringen anmält, att arbetet på såväl vestra som södra stambanan fortgått med den skyndsamhet, att åtskilliga arbeten utöfver hvad i den för innevarande år fastställda plan blifvit beräknadt skulle kunna under återstoden af året utföras, och med anledning deraf anhållit, det K. M:t måtte för sådant ändamål, äfvensom till bestridande af kostnaderna för större partier utifrån inköpta skenor med flera materialier, till öfverstens disposition under Innavar år otålloa att halann af KAN AAA 1