Gud fröjde hennes själ! ... så har hon visst förlätit mylord Seymour; men öfver oss lefver en högre domare ... hm, ni vet det nog! Dessa sista ord: det vet ni nog, hvarmed den gamle mer tycktes syfta på förhållandet mellan markisen af Seymour och hans maka, än på den högre domaren, var för mig en vink att inställa mina forskningar i denna riktning, enär gubben förutsatte, att hvad han visste om saken äfven var bekant för mig. Visserligen hade jag lätt nog kunnat aflocka honom närmare antydningar om detta för mig ännu temligen obekanta förhållande, men jag kände ingen lust att intränga i hemligheter, som Percy sjelf dolt för mig med tystnadens slöja eller förbigått, såsom om han sjelf ej vore förtrogen med desamma. Derför teg jag också efter dessa ord af hofmästaren, som nu syntes tillräckligt hafva utgjutit sitt hjerta, och vi stego upp från bordet. Från matsalen begåfvo vi oss till m:r Trallopes rum, ty jag var angelägen att få se viscountens papper, emedan jag ännu alltid hyste en obestämd förhoppning att bland dem finna någon underrättelse från Ellinor. Gubben hade rätt, då han påstod, att allt var i den bästa ordning; så fann jag det verkligen. Först framlade han för mig räkningarne från lord Percys notarie i London, hvilka m:r Trallope i egarens namn qvitterat; derefter kommo räkningarne på de gonom arrendehemmanen influtna summorna, och äfven dessa voro i den noggrannaste ordning. De från notarien inkomna penningbeloppen, likasom arrendesummorna, funnos på stället, till större delen i banknoter, men något äfven i klingande mynt. Enligt mitt aftal med Percy, tog jag at dessa penningar så mycket jag ansåg mig behöfva för min resa, antecknade, huru stor summa jag förefunnit