Den vansinnige srån S:t James. (btversättning från tyskan.) (Forts, fr. föreg. N:r.) — Det är mig kärt, att ni sagt mig detta; jag skall ej glömma det. Jag var i sjelfva verket förtjust öfver att hafva funnit ett af dessa vittnen, som markisen af Seymour och sjelfve Percy syntes anse vara allesammans försvunna från jorden. — Men fortfar, min gamle vän! — Ja, sir, underrättelsen bedröfvade mig mycket, ty jag var ju en gammal tjenare i viscountens af Punsdale familj. Men då jag likväl såg mylord Percy såsom denna familjs äldste arfvinge tillträda sitt arf, bekymrade jag mig icke så mycket om herrarne Seymour. Också var mylord Percy genom arfvet efter sin morfar nog rik för att kunna undvara de honom visserligen lagligt tillhöriga Seymourska godsen; ja, hvem vet, om han blefve så lycklig med sin fars alla rikedomar, som han säkerligen skall bli det utan dem? — Huru så? En förståndig man skadas väl ej af en tillökning i sina egodelar? — Hm. Det kan väl så vara, sir, men det kan också vara annorledes ... Gud förläte wylord Seymour hans synder lika väl som mina ... men jag tänkte, att det finnes någon skillnad mellan rikedomar, från hvem de blifva ärfda, och huru de blitvit använda. Och hvad beträffar lady Dunsdale ...