tills jag ätminstone får veta, att du är lycklig... ack! för mig sjelf har jag ingenting mer att hoppas! Man har mellan dig och mig upprest en mur, som ej kan öfverstigas ... O, att en sådan faders förbannelse blir hörd i himmelen! Jag skickar detta bref till Dunsdale-Castle; dit återvänder du väl en gång, när du återfår din frihet, och der är du väl bäst tryggad mot deras hämd, hvilka ännu skilja oss och vår kärlek åt. Min far, som hjertligt helsar dig, reser nu med mig till London till min farbror sir William Graham, som nedlagt sina göromål och behöfver vår vård. Der finner du mig säkert. Skulle någon förändring ske af vår vistelseort, skall jag skicka underrättelse derom till Dunsdale-Castle. Lef väl, du min ende, oändligt älskade! ... Mitt hjerta är sjukt af längtan och vemod; styrke Gud i ståndaktighet och undergifvenhet din Ellinor v I den ton, som genomgick detta bref, röjde sig, såsom Jag tyckte mig finna, en viss tillbakadragenhet, som kunde vara en följd af föregående, fruktlöst afsända, noggranna undrrrättelser Jag trodde mig äfven finna antydningar på ett vacklande helsotillstånd, men gifna på ett sätt, som visade, att Ellinors skoningsfulla hjerta ville för Percy dölja hvad hon led. Att hon led ... och led mycket ... derom var jag förvissad Uttrycken: Gitve Gud, att jag måtte lefva så länge? samt: Mitt hjerta är sjukt o. s. v. ingåfvo mig allvarsamma farhågor för detta dyrbara lit, ty de syntes mig blott vara en täckmantel för djupare liggande kroppsliga lidanden. (Forts.)