och huru mycket jag medtagit, gaf hofmästaren en afskrift deraf och lät åter bringa kassakistan i säkert förvar under lås och bom. Men ett mdosammare arbete var det att genomläsa alla ingångna bref; jag tog dem upp på min kammare och tillbragte nästan hela aftonen med att genomögna dem. Ingen enda adress var skrifven af fruntimmershand; intet enda bref innehöll något, som stod i afiägsnaste samband med de anlägenheter, för hvilka jag reste; de fleste voro skrifvelser från Percys vänner och bekant i inoch utlandet. Redan hade jag hunnit till de sista brefven, då jag fann en biljett, hvars fina sidenpapper fäste min uppmärksamhet; jag bröt den, betraktade underskriften och försattes i en glädje och spänning, som dock åter försvann, när jag genomläst biljetten. Brefvet var i sjelfva verket från Ellinor, men redan omkring ett år gammalt och dateradt från en liten ort, belägen midtemellan Dunsdale-Castle och London. Det innehöll blott följande rader: Min älskade Percy! Gud allena vet, om detta likasom mina förra bref skall komma i dina händer; men ehuru jag nästan förtviflar derom, tröttnar jag likväl icke att följa dig med mina önskningar och välsignelser, äfven om de ej mer skulle nå dig här på jorden. Att du lefver, säger mig mitt hjerta, ty huru kunde det annars ännu klappa af hopp; men att du är nödgad att tiga och hålla dig aflägsnad från din Ellinor, säger mig den sorgliga omständigheten, att jag icke haft någon underrättelse från dig. Vore du fri och istånd att handla enligt din egen vilja, är jag öfvertygad, att ingenting skulle afhälla dig att skriftligen och personligen forska efter mig... Girve Gud, att jag måtte lefva så länge,