bergs bostad i huset n:o 25 vid Sillgatan, då mormonerna knäböjande afhörde den predikan på engelska språket, hvilken den ene utat missionärerna, en af de sjuttio äldste, uppläste, men hvaraf åhörarne dock lärer begripit litet eller intet, i anseende till obekantskapen med det främmande språket. Emellertid hade polisen fått nys om sammankomsten, hvarigenom ett litet obehagligt intermezzo inträffade, enär bland ähörarne, som bestodo af personer af båda könen, hvaribland förre poliskonstapeln Frank, anträffades en okänd passlös karl, som derföre uppfördes i polisvakten, då han uppgaf sig heta Sven Johan Pettersson och vara skomakaregesäll från trakten af Ulricehamn. Att mannen är en ifrig försäktare af mormonismen kan man bland annat finna deraf, att han i vakten ville hålla föreläsningar öfver denna lära, dervid han isynnerhet framställde månggiftet såsom ett non plus ultra bland mormonismens trosartiklar. Vid med honom i går anstäldt förhör hos poliskammaren uppgaf Pettersson, att han sednast varit skattskrifven hos en skomakaremästare i Jönköping, men sedan någon tid vistats hos sina föräldrar i byn Öfra Vång, en mil från Ulricehamn, der hans pass skulle finnas, hvilket han icke trott sig behöfva medtaga hit, hvarest hans ärende varit att inköpa verktyg. För ett halft år sedan hade han öfvergått till mormonismen i Malmö, der han genom dopet blifvit upptagen till medlem af denna lära, hvilken han påstod vara vidt utbredd i Skåne. oo l Efter all sannolikhet är Pettersson en missionär, som dragit omkring landet för att predika mormonismen och hitkommit för att sammanträfsa med ysäderna, som i går afreste till Stockholm. Poliskammaren beslöt att skrifvelse skulle afgå till Konungens befallningsh. om Petterssons behandlande såsom passlös, i afbidan hvarpå han skulle förvaras i länshäktet. Sistl. gårdag var i poliskammaren inkallad en arbetare vid namn Carl Olsson, som länge vistats i Majorna men visat sig vara en våldsam och oregerlig menniska, för det han sökt anställa en s. k. strike bland arbetarne å brädgårdarne i Masthugget, i det han på hvarjehanda sätt äfven genom hotelser velat uppvigla folket att icke arbeta för mindre aflöning än 2 rdr bko om dagen. Olsson, som förnekade tillmälet, uppgaf på fråga att han vore mantalsskrifven såsom dräng hos bonden Erik Eriksson i Syrhåla, Lundby socken på Hisingen, men att husbonden tillåtit honom vistas hvar som hels, der pengar kunde sörtsenas, hvarföre han också hållit till en längre tid i Majorna, ehuru han icka tillhörde orten. klagaren anmärkte derpå att Olsson vore straffad för stöld, hvilket denne också hade svårt att sörnaka, churu han försökte vigilera sig undan, äfvensom att Olsson vid flera tillfällen betett sig så brutalt, att något hvar önskade det samhället måtte blifva qvitt denne gynnare, hvilken endast legitimerat sig som orostiftare. För att förekomma alla revolutionära rörelser å brädgårdarne med thy åtföljande faror för de gode Majboarna, beslöt poliskammaren Olssons hemsändande genom konungens befallningsh. i afvidan hvarpå upprorsmakaren dock för allmänna säkerhetens skull sattes inom lås och bom i länshäktet, der han har tid nog att tänka öfver det vanskliga uti att nu för tiden tillställa revolutioner.