Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1856, sida 1

— Jag är fullkomligt öfvertygad, att det var lady Ellinor Dunsdale, som jag söker, som mylord Percy söker, men ingen kan finna. För Guds skull, sök upp brefvet, mrs Trallope! Det är af högsta vigt. Hon lofvade det och aflägsnade sig ännu en gång. — Och nu ännu en fråga, min bäste mr Trallope! Har ni nyligen haft någon underrättelse från Hans Herlighet markisen af Scymour? — Nej, ingen enda underrättelse alltifrån den tid, då hans äldste son, viscount Percy, er vän och min herre, så plötsligt försvann . . . Det var just den märkliga tidningsnotisen, som först föll mig i händerna ... ni känner den väl? — Javisst; men fortsätt. — Notisen bedröfvade mig visserligen, men, för att säga er ett uppriktigt ord: den var löanaktig, från början till slut. Om Jag vore mylord Percy, skulle jag . .. — Men huru kan ni kalla den löonaklig? Man fe beropade ju domstolens utslag? — Och likväl är den fördömdt lögnaklig, ty i trots af de juridiska tjufknep, de torde ha användt, känner jag dock en person, som kan bevisa sanningen, och det är jag, sir, jag, ty jag var närvarande vid det verkliga brölloppet, fastän ingen mer tänker derpå, ty det är nu nära tjugonio år sedan. Min hustru, den dumma menniskan, var också med, fastän hon väl längesedan glömt alltsammans.