Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1856, sida 1

der mr Trellope mätte rummet med otåliga steg, återkom hon och meddelade till vår förskräckelse, att hon omöjligt kunnat finna brefvet; hon visste icke bestämdt, om hon lagt det i skänken eller annorstädes, men skulle försöka draga sig det till minnes, — Huru underbart! tänkte jag; — för sex veckor sedan bar då lady Ellinor varit här, just vid den tid, då jag lärde känna Percy i St. James. Så besynnerlig är ödets lek. — Vet ni ingenting vidare om damen? Sade hon ingenting mer? frågade jag. — Icke ett enda ord, sir. Hon gaf mig brefvet och for bort. — Minnes ni ingenting annat från detta besök? — Nej, sir ... Dock ... jo, jo! En stor svart hund sprang ned från vagnen, då den stannade; jag blef mycket rädd för honom, ty han var så stor som Mimi, vår lilla svarta ko ... Dot var hon, det är säkert! ropade Jag giadt. — Och hvaråt reste hon? Hvilken väg tog hon? Vägen till London, sir. — Till London! upprepade gubben sarkastiskt och gal sin hustru en föga vänlig blick. — Det ligger mänga ställen mellan London och Dunsdale-Castle. Jag önskade, att Fan måtte ... Ack, så fördömdt illa, att jag icke var hemma ! — Det är ödet, min vän, sade jag. — London! tänkte jag för mig sjelf; — det var dock något. Det andra torde stå i brefvet. Jag skall skynda till London; utan tvifvel är hon med sin far hos sin onkel, sir William Graham . ... Det var dock någon upplysning. — Ni är alltså ötvertygad, att det var hon? frågade gubben, hvars vrede något stillades, då han märkte, att jag ej var alldeles otillfredsställd.