hafva en konung af Guds nåde. Huru bör man anse den omständigheten, att konungen af Guds nåde är en dålig konung? Såsom en af Gud sänd pröfning. Huru bör man anse det folk, som i likhet med oss, ej blott har en konung af Guds nåde, utan derjemte en from och gudfruktig konung? Man bör anse, att det har fått en dabbel nåd. Kan äfven en konung af menskors nåd vara en from och god konung? Barnen sågo på läraren, men visste icke, huru de skulle besvara denna fråga. Läraren besvarade sjelf frågan med: ja och framdrog bland Israels rikes konungar ett exempel på en from och god konung af menskors nåde. Derefter frågade han: Huru skall man anse en from konung af menskors nåde? Såsom en tröst i olyckan och bedröfvelsen. Aro nu alla folk nog lyckliga att hafva konungar af Guds nåde? Nej. Kunnen J till och med nämna mig en keisare, som endast är kejsare af menskors nåde? Ja, kejsaren af Frankrike. — Ungefär med dessa frågor slutade den egentliga katechisationen. Derefter yttrades några ord öfver det, som skulle föredragas nästa gång. Sedan befalldes barnen att falla på knä, en kort bön förrättades och läraren utsträckte sina händer och läste välsignelsen öfver barnen och gjorde, i det han sade de sista orden, en rörelse med högra handen, på det sättet, att han med pekfingret tecknade ett kors i luften. Barnen besvarade välsignelsen med ett högljudt ÅAmen. Derefter fingo de gå i god ordning, den ena bänken efter den andra. — Det hörer äfven till egendomligheten hos denne katechet, hvilkens nattvardsundervisning jag flere gånger afhört, att, då något vigtigt förekommer i undervisningen, uppmana barnen att omtala eller uppläsa detta för föräldrarne, när de kommit hem. En gång hade barnen blifvit tillsagda att uppläsa martyrhistorien i Maccabeernes bok om enkan, hvars söner den ene efter den andre på det grymmaste sätt blefvo dödade, för det de ej ville affalla frän den judiska religionen. Följande gång tillfrågades de om de hade fullgiort den dem gifna tillsägelsen. Somliga svarade ja. Andra tego. Då bad läraren dem, som åtlydt uppmaningen, att stiga upp. Nära hälften af barnen stego glada och huftiga upp. De öfrige sutto nedslagne och surmulne på sina bänkar. Då jag icke kunde förstå, hvarföre läraren med sådant eftertryck fordrade, att barnen för sine föräldrar skulle uppläsa ett stycke af Maccabeernes böcker, sökte jag upplysning härom. Jag erhöll af en ung man, som tillika med mig besökt katechisationen, den förklaring, att man ville begagna barnen såsom inre missionärer, för att genom dem inverka på ogudaktiga föräldrar, en afsigt, som äfven skall göra sig gällande vid de talrika barngudstjenster, barnmissionsföreningar m. m., som här i Berlin förekomma. Sedan jag afhört ofvan beskrifna katechisation och äfven från flere andra håll börjat erhålla kännedom om tillståndet i Berlin, besökte jag en af Berlins utmärktaste och berömdaste theologer. Han frågade mig huru härvarande förhållanden behagade mig. Jag sade honom bland annat, att jag icke tyckte om politikens inblandning i religionen. Då han under det samtal, som med anledning häraf uppstod, om ock med någon inskränkning försvarade den grundsats, att en kristeligt sinnad prest äfven i sina predikningar och andra religiösa föredrag må uttala sig öfver politiska frågor och tvistigheter, så invände jag, som icke hade lust att disputera med den lärde mannen, att detta dock för mig såsom främling förekom obehagligt, att det ej var vanligt i Sverige och der säkerligen skulle väcka uppseende. Härtill svarade den lärde theologen: Ja, J svenskar hafven ingen konung af Guds nåde, derföre kunnen J icke fatta, huru nära ett konungadöme af Guds nåde ligger theologer och fromma kristna om bjertat. Jag blef i hög grad förvånad öfver denna oväntade förklaring, men kunde icke undgå att göra invändningar emot densamma. Jag frågade, huru han kunde bevisa, att preussarne hade en konung af Guds nåde, men svenskarne icke; och om icke Gud kunde utföra sin nådiga vilja och efter sitt behag gifva ett folk en konung likaväl genom visa mäns råd och beslut, som genom eröfring, svärd och blodsutgjutelse. Efter ett kort samtal om dessa frågor medgaf ändtligen min lärde motståndare möjligheten deraf, att äfven vi hafva ett konungadöme af Guds nåde, men påstod dock att vi för närvarande, då den regerande konunga-ätten är så ung på thronen, omöjligen kunna veta detsamma. Historien skulle i kommande århundraden uppenbara om så är eller icke. En annan gång besökte jag en icke högt uppsatt men bildad skolföreståndare?, som utmärker sig genom kristligt allvar, enfald och uppriktighet. Han lefver i stor anspråkslöshet och egnar sin tid och sina krafter åt religiös verksamhet och välgörenhet, och är ibland de fromme, företrädesvis uti de lägre klasserne, känd, högt aktad och ansedd i hela Berlin. Vid mitt besök hos honom blef åter fråga om politikens förhållande till kristendomen. Det gällde hufvudsakligen den frågan, om det är möjligt, att verkligen fromma män kunna hafva olika politisk öfvertygelse. Han tycktes i början icke hafva tänkt sig en sådan möjlighet eller åtminstone endast vilja inrymma möjligheten af högst obetydliga skiljaktigheter uti fromma kristnas politiska meningar. Då jag likväl yrkade, att Skriften icke föreskrifver något bestämdt regeringssystem, utan blott fordrar undergifvenhet och lydnad för den förhandenvarande öfverheten o. s. v. och att äfven i republikanska stater kunna finnas sanna kristna, så yttrade han den förmodan, att dock alla sanna kristna uti republikanska stater längta efter upprättandet af ett konungadöme, men förklarade likväl, att han för sin del vore böjd för friare åsigter uti denna punkt och ingalunda betviflade min kristendom för det att jag hyste sådane. Men han gaf mig dock det rådet, att här icke vidare uttala dessa mina åsigter, emedan jag annars lätt nog kunde förlora allt förtroende ibland de kristligt sinnade. Han berättade mig derefter huruledes de fromma under det förflutna kriget allmänneligen önskat Rysslands vapen framgång och förutspått att denna makt till slut måste segra, emedan den kämpat för IIerrans sak. Han hade dock sjelf varit tveksam i denna punkt, emedan han kände den grekiska kyrkans och religionens usla och förfallna tillstånd. Han hade ock nu helt nyligen vunnit bekräftelse för befogenheten af denna tvekan. En protestantisk kristeligt sinnad köpman från Odessa hade för få dagar sedan varit i Berlin och gjort honom ett besök. Han hade omtalat huruledes de tyska protestanternas tillstånd i Odessa och deromkring liggande trakt före kriget var så förtvifladt, att de säkerligen, om kriget ej utbrutit, inom få år nödgats öfvergå till den grekiska kyriiiiii. 15555