Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1856, sida 1

Ack, sir, fortfor han rörd och med klara tårar i ögonen, — jag har lefvat länge i min herres familj Jag har delat ljuft och ledt med honom, och, tro mig, jag har fruktat för min herres öde. Och hvad jag älskar honom! Undra ej derpå! jag har kännt Percy såsom barn, gosse och yngling: jag kände hans sköna, oförgätliga moder. Hvilken man det måste blikvit af honom! Ett hufvud högre än andra menniskor och en vext och ett ansigte . . och ett hjerta dertill! Men för att ni måtte erfara, buru jag hushållat och handhaft ordningen under hans ändlösa och sorgliga bortovaro, så kom oeh undersök det nu genast! Derefter vilja vi sätta oss ned och berätta . . språka och prata halfva natten . . Den gamle källaren skall åter öppna sina rostiga dörrar och stekspettet åter för första gången vändas och en brasa spraka i den tomma kakelugnen . . ja, en brasa skall spraka ... — Men, miu gubbe, afbröt jag honom, — vi lefva ju i Juli månad! .. Och jag kunde med svårighet dölja min rörelse, när jag såg denna fröjd, denna tillgifvenhet, denna lycka. Först nu uppskattade jag rätt, hvilket förfärligt öde det var för Percy att tillbringa fyra år i ett därhus och lefva bland främlingar, sjuka och vansinniga, då kärlek och trofast tillgitvenhet, glädie och lifvets skönaste njutningar på alla håll hade väntat honom. Store Gud . . .! Dock, jag hade ej tid att fördjupa mig i nya grubblerier; gubben drog mig nästan med våld genom slottets salar, praktrummen, boningsrummen, gästrummen, biblioteket och hvad annat han kallade denna mänd af ståtliga salar och kammare. Alla voro städade, ordnade och smyckade. De gyllene ramarne kring de gamla samiljeporträtterna eller nyare målniugarno voro så rema och glänsande,