Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1856, sida 2

ligt rop slog upp porten på vid gafvel, i det han utbrast: — Gud vare mig nådig! Det är ju min herres häst! kom in, sir, kom in! Ni medför underrättelser från viscounten af Dunsdale .. eller bedraga mig mina egna ögon? vi hoppade ur sadeln, gubben tryckte hjertligt våra händer, såsom om vi varit gamla kära vänner .. och först nu förstod jag Percys afsigt, då han erbjöd mig sin häst. Utan att jag behöfde säga ett enda ord, åstadkom denne, att jag betraktades såsom viscountens vän, om jag träffade någon af hans folk. Men knappt voro vi innanför porten, som ännu stod öppen bakom oss, förrän gubben, så fort hans ålder tillät, skyndade uppför de marmortrappor, som ledde till slottet, försvann genom en sidodörr till det närmast stående tornet och satte en större klocka i rörelse, vid hvars ljud flera tjenare kommo till stället. Han ropade några befallande ord till dem; de samlade sig kring oss och gapade på oss, utan att veta, hvad de först skulle säga eller göra, under det gubben med inbjudande ord bad oss följa sig. Sedan vi gått uppför de breda trapporna, som öfver kullen ledde till slottet, öppnade han en flygeldörr och införde oss i ett halfrundt, med sköna målningar smyckadt förmak. Vi befunno oss under den ädle viscountens af Duusdale tak.