— — — — — — ————— — vika den tryckande middagshettan, dels för att före aftonen vara på ort och ställe. Morgonen var vacker. Efter en half timmas ridt sågo vi på större afstånd från hvarandra sex stora gränskullar, som läto oss förstå, att vi innan kort skulle befinna oss på grefskapet Dunsdales område. Vi inkommo på en herrlig väg, som förde oss mellan naturliga ängar, skönare än dem konsten kan frambringa, och doftande ekskogar, hvilkas majestätiska prakt förtjuste min blick, medan jag i deras svalkande skugga afkylde mitt af ridten och den strålande Julisolen upphettade blod. Dessa skogar bestodo af urgamla träd, hvilkas jettestora grenar korsade hvarandra midt öfver den breda vägen och bildade ett löfhvalf, förgyldt af solen, men nästan ogenomträngligt för dess strålar. Jag höll in min häst; mitt hjerta klappade häftigare, ty jag befann mig på den mans område, åt hvars välgång jag för ögonblicket invigt hela mitt sträfvande, och hvars minne vidgade och uppfyllde mitt bröst. Ack! denna ljufliga skugga hade ännu aldrig svalkat hans brännande panna, det stilla söfvande suset af dessa åldriga kronor och de otaliga fåglarnes glada sång, hvilka här hade sina nästen, aldrig smekt hans öra! Försmäktande på en sorgligare och mer tröstlös ort, än något fängelse, hade han ingen aning om de herrliga jordiska förmåner, han erhållit af den Allgode, aldrig erfarit känslan af att vara herre öfver så sköna besittningar. Hela min själ var i en fröjdefull och likväl smärtsam rörelse, när jag öfvervägde denne mans sorgliga öde, ty först när: man såg hvad han egde, kunde man beräkna hvad han förlorat.