Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1856, sida 1

— Se här min hand derpå! ropade gossen och räckte mig handen; — hvart går säledes vär väg? — Till Dunsdale-Castle. — Ah, till det stora grefskapet ... — Känner du äfven den egendomen? — Nej, jag har blott hört min far tala derom med pastorn, mr Smith. — ÄAnnu en fråga, min käre Bob! Känner du kanske också mylord Pereys far, markisen af Seymour? — Säkert, sir! Då jag var hemma hos tant, var ju markisen alltid vår buse. — Hvad menar du med det? — Jo, vi lekte en lek, som kallas busen, och i stället för att säga: busen kommer, sade vi alltid: lord Seymor kommer. Tänk, om han hade vetat det! Emedan han ständigt var ond och svor och hotade oss med sin piska, om vi någon gång jagade en kanin från hans inhägnad till vår, sade vi så. — Han var således mycket ondsint? — Ja, likasom hans son Mortimer . . . Mortimer var en förskräckligst elak menniska. Det var han, som sköt Othello i foten. — Känner du således äfven Othello? — Jag skulle väl känna win gamle skolkamrat, den store, präktige, svarte Othello, med de hvassa tänderna och länga håret. — Det är för mig ganska angenämt att höra. Och nu vill jag säga dig, att jag just ämnar besöka din buse, lord Seymour. — På hans landtgods, Codrington Hall, eller huru, sir — Ja, om han befinner sig der. — Det var bra; då kar jag få helsa på min tant Ursula.