Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1856, sida 1

ben vansinnige srån S:t James. (orversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) — Ni tyckes vara ganska allvarligt stämd, Robert, hviskade han slutligen och rörde vid min arm, säsom han vanligtvis gjorde, då han förtroligt talade med mig; — hvad är det, som trycker ert sinne? — Tanken på skiljsmessan från er, Percy. — Ingenting annat? Och det är just den tanken, som gör mig glad. Ni lemnar mig, för att återkomma . . . återkomma såsom min räddare! Ja, jag mästo tillstå, att jag ej sedan länge haft en så glad stund som denna afskedsstund, ty den är begynnelsen för en ny verksamhet, en ... Han ville fortsätta, men tystnade, likasom afbruten af en ny tanke. — Ack, fortfor han något vemodigt, — hvad nia är lycklig! Kunde jag blott få följa er ut i det bergiga fjerran! Men stilla, stilla . . vi måste se tiden an och afvakta hvad den bär i sitt sköte. -Har ni annars något att säga mig? frågade jag, ty jag märkte, att våra framför oss varande följeslagare saktade sin gång. — Om så är, säg det genast! Vi blifva snart störde. — Nej, sade han med fast röst, — jag har ingenting att tillägga, ty jag är öfvertygad, att ni vet allt och skall handla derefter. Jag hyser så stort förroende till ert företag, att det förekommer mig,