som bryta sig mot stranden, kasta en spöklik belysning på den utdöda, förtorkade skogen och de på stranden kringströdda klippblocken — ett desto märkligare fenomen, som man ej upptäckt några infusorier i Asfaltsjön. Ofta kändes också nattetid en stark lukt af svafvel, som m:r Lynch tillskref de svafvelhaltiga källorna och träsken i grannskapet. tt faktum, som den djerfve forskaren likaledes iakttoz. är tillvaron af ett lager kallt vatten mellan ytoch bottenlagret; ytans temperatur var 24,4; på 15 måtres djup visade termometern blott 15, och på 318 måtres djup 167,7. Den högsta temperatur, som observerades, var 43 vid middagstiden i skuggan. Man kan lätt föreställa sig de lidanden, deltagarne i denna expedition hade att uthärda; en officer, kamrat till Lynch, dukade under för en sjukdom, som han på denna resa ådragit sig. Enhvar af oss, säger löjtnant Lynch i sin dagbok, hade att bekämpa en känsla af djup nedslagenhet; ögonen ledo af vattnets ljusglans, och vi andades med svårighet i denna förtunnade atmosfer. Ingen fogel klöf den brännheta luften, ingen fisk rörde sig i det hemlighetsfulla element, hvaruti vi seglade, och som ensamt af Skaparens verk saknar en lefvande varolse. Den första kemiska undersökningen af Döda Hafvets vatten gjordes 1788. Lavoisier uppskattade till något mer än 44 2 de salter, som han fann i detsamma, med baser af natrium, magnesia och kalkjord. Efter den tiden hafva många analyser verkställts af utmärkta kemister, men resultaterna visade ingen öfverensstämmelse sinsemellan. Förvånad öfver denna olikhet, skyndade sig den ryktbare franske kemisten Boussingault att begagna ett tillfälle, som erbjöds honom, till undersökning af Asfaltsjöns vatten. Efter en kedja af ytterst noggranna analyser fann Boussingault, att vattnet, oberäknadt de af Lavoisicr nämnda salterna, innehåller en temligen betydlig del kaliumehlorur, magnesiabromur och salmiak. Deremot fann Boussingault icke ett spår af salpetersyrade salter, ehuru han använde de verksammaste reagentier. — IIvad som i synnerhet karakteriserar detta vatten, är dess starka proportion af brom; en kubikmåter innehåller 3 till 4 kilogrammer magniumbromur. Om brom, säger den store kemisten, i framtiden får en större industriel betydelse, har man att söka det i Döda Ilafvet. Resultatet af analyserna synes vara, att Döda Hafvets vatten har olika sammansättning vid olika delar af året, och att isynnerhet dess salthaltiga beståndsdelar förändras icke blott till sin mängd (hvilket förklaras af det mer och mindre starka tillflödet af sött vatten), utan äfven till sin natur. Ar man för öfrigt fullt säker om, att icke oceanens vatten undergår förändringar af samma slag — att det under hela året har samma egenskaper, och att dess sammansättning är densamma vid kusterna och sjerran från dem, vid polartrakterna och equatorialbältet, på ytan och dess största djup? Innan denna fråga kan besvaras, måste kemien mer än hitintills utträda ur laboratorierna och ingå i studiet af jordklotets fysik. S——————L 0 —— ess os