Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1856, sida 1

va föremål för mer än denna korta uppmärksamhet. Nu då jag egde nyckeln till Phillipps karakter var det mig lättare att upptäcka trohetens, tillgifvenhetens och sjelfuppoffringens stämpel i de allvarsamma, modiga och milda linierna af hans ansigte, som förut vid en ytlig betraktelse endast tycktes tillkännagifva en godsint, tillförlitlig och redbar karakter. — Allt i ordning, säger ni? Godt, sir! Ha, nu vet ni väl bättre, hvem den vansinnige i S:t James egentligen är? — Ja, min gode Phillipps. Men hvad slags underrättelser medför ni nu? — Inga goda och inga dåliga; det vill säga: alldeles inga. Nu omtalade han i korthet sina mödor och forskningar, uppräknade de orter, som han fruktlöst besökt, de falska spår, som vilseledt honom, och slutligen de trakter, till hvilka han nu ämnade ställa sin vandring. — Och hvad ämnar ni nu göra? frågade han mig. — Jag skall göra hvad ni så länge gjort och ännu ej tröttnat att göra: jag skall söka och, såsom jag hoppas, också finna. — Finna, finna, sir, det är hutvudsaken Dock, när och hvar skall jag åter träffa er? Tänk ut i förväg en plan i detta hänseende; jag kan endast stanna här i ungefär trettiosex timmar och måste ögonblickligt lemna ert rum, ty man vet, att jag är hos er. — Ni finner mig i mitt rum hvarje morgon vid denna tid. Alltså 1 morgon? Phillipps nickade. — Och nu går ni till honom, eller huru?