solguden i hela sin strälglans köra upp på himlahvalfvet. Med undantag af hästarne äro alla dessa skepnader lefvande. Prakten är så stor, men tillika så enkel och riktigt begränsad, att Shakspeare sjelf, utan att förargas, skulle kunnat vara tillstädes vid detta förverkligande af hans fantasi, hvarmed man onekligen har för afsigt att fängla mängden I fjerde akten framställes en tafla ur det grekiska herdelifvet i nejden af den askanska sjön och mysiska Olympen; bland annat utföres en bacchisk eller satyrdans med makalös kraft och liflighet. Slutligen ses i femte akten de kungliga trädgårdarne, efter en teckning i Herkulanum, och derefter de syrakusanska grasmonumenterna, utförda efter antika mönster, som uppgräfts i nejden af Epipole. För allt detta står man i s! ald hos glaspalatset. Väl kunde de konstnärer, som utfört de olika delarne af arbetet, hafva studerat antikerna på egen hand; men palatset och dess samlingar, framför allt dess pompejanska och grekiska gårdar eller courts, hafva föranledt och underlättat studiet, samt derjemte danat en publik, som har sinne för dylika ämnen, en publik, som är så talrik, att ett par hundra representationer kunna gifvas för fulla hus, de stora omkostnaderna betäckas och Kean måhända blifva en rik man. — —, Så stora ansträngningar, tillfogar hr Goldschmidt, har till ändamål att i stora drag göra det engelska folket bekant med det skönaste i forntid och nutid, låta ideala föreställningar lysa in i hvardagslifvef, gifva det ett storartadt åskådningssätt och en ädel smak. En annan punkt i hr Goldschmidts skildring från England förtjenar äfven framhållas. Vid ett tillfälle för någon tid sedan omnämndes i Handelstidningen, att man i England gjort den erfarenhet, att der muser och offentliga samlingar hållits tillgängliga för folk af samhällets alla klasser, hafva de talrika besökande, som tillhört den arbetande klassen, genom ett exemplariskt uppförande visat sin tacksamhet för en sådan adordning och ådagalagt, att man likaväl i vår tid och våra samhällen, som i det gamla Athen kan hålla konstens och bildningens salar öppna för massan af folket och dymedelst allmängöra ädel smak och sinne för det sköna. Man har att beklaga endast några få fall, då stölder eller uppsåtlig förstöring af dyrbara föremål egt rum, och då hafva de brottslige nästan utan undantag tillhört s. k. bättre folk. Det drag, som vi ur hr G:s skildring vilja meddela, bekräftar denna märkliga erfarenhet. Till Hamptoncourt hör en trädgårdsanläggning, till hvilken publiken har fritt tillträde. Man hade gjort många misslyckade försök att skydda blommorna och plantorna mot okynne och sjelfsvåld, och slutligen öfverenskom man, att namnen på dem, hvilka grepos på bar gerning, skulle upptecknas på en svart tafla vid ingången till trädgården. Tidningarne offentliggjorde namnförteckningen, och det visade sig, att det utan undantag var förnäma personer, som gjort sig förtjenta af denna nåpst; folket hade uppfört sig väl, men medlemmar af de s. k. högre klasserna hade väl ansett sig privilegierade att våldföra sig på allmän egendom. Sannolikt skola vi här i Sverige komma till en liknande erfarenhet, då vi en gång hunnit derhän att tillämpa sri-entre-systemet på samma sätt som i England. Men om vi härstädes ega något värdt att se, vare sig muster, samlingar eller trädgårdsanläggningar, känna vi konsten att genom höga inträdesafgifter eller afundsjuka plank utestänga massan af folket från njutningen af desamma och sålunda äfven från det bildande och förädlande inflytande, de annars skulle ega, och som väl torde vara deras hufvudändamål.