Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1856, sida 1

— p—p A;;—K— äs —— — Godt ... Hvad det gläder mig, mr Sidney att ändtligen ostördt få utbyta några allvarsamm: ord med er... Jag behöfver ju ej gifva er er försäkran om min innerligaste vänskap? — Det behöfs ej; jag tror er utan ord. Vi hafvg nu vigtigare ämnen att afhandla . . . Hvad ville ni säga? — Jag har mycket att meddela er ... — Och jag er! Jag har varit flitig, och om vi framdeles handla lika raskt som vi nu uttänka och planera, samt endast hälften deraf lyckas vid utförandet, så torde vi prisa oss lyckliga. Men tala fort! Tiden är kort. Hvad har ni att meddela mig? — Mitt första förslag är att indraga direktörn i förtroendet och måhända på det sättet i godo kunna uppnå... — Nej, nej, inföll Sidney nästan häftigt. — Intet förtroende och ingen förtrolig mer bland dessa menniskor! Mitt tålamod är uttömdt; jag måste handla. Af deras öfvertygelse är ingenting mer att vänta; och äfven om det lyckades er att öfvertyga dem, skulle det komma för sent, myeket för sent. Glöm icke, att jag i fyra års tid varit inspärrad här och behandlad såsom vansinnig, och att jag efter väl återvunnen frihet måste använda alla min själs och min kropps krafter för att hämnas de oerhörda lidanden och den outplånliga skymf, som vederfarits mig, på de personer, som beredt mig ett sådant öde. Jag har af nöden lärt försigtighet och skall nog finna medel att framdeles akta mig för bakhåll och bedrägerier. Spara er alltså den onyttiga mödan att söka öfvertyga dessa herrar . . . Och huru skulle det gå, om ert försök misslyckades? Hvad tror ni, man då skulle göra med eder? . (Forts.)