der inflytande af denna stirrande blick stelnade mitt blod till is. De förvridna ansigtena. på hvilka ann alla själens qval volig förtviflan, kortelig ade, stodo i den gr: de brustna, glaslika ögonen. nen af den på bordet sittande varelsen var ft ligast. Hans långa svarta hår föll i oordning kring skuldrorna, och de obuskiga polisongerna och mustascherna gälvo honom utseende af en atgrundsande. Ack hvilket ve och hvilka marter, hvilken dödskamp örver all beskrifning. stod icke afrmålad på dessa frörtviflansrulla ansieten! Jag aktade icke på det hotande utscendet hos hafvet, hvilket börjat blifva oroligt redan då jag be steg den förolyckade ångaren. Men hade oc Stormen der uppe rasat med tiodubbel vilahet. så skulle den dock här nere i det hemska djupet endast svagt låtit känna sina verkningar. Emellertid märkte tydligt att den tilltagit, och dess rörelse lät förspörla sig äfven i afgrunden der jag var. Plötsligt fick ångaren en stöt och darrade under påtryckningen af en väldig störtsjö. Alla de gräsliga gestalterna vacklade hit och dit. Demonen på bordet tycktes vilja göra ett språng mot mig. Jag flydde med ett ångestrop; de komma alla etter mig, tänkte jag. Jag störtade ut, endast tänkande på att undkomma. Jag sökte befria mig från vigterna för att kunna stiga upp igen; jag ryckte på dem med vansinnig ansträngning, men förmådde icke lossa dem. Andtligen lyckades jag blitva qvitt den ena, men den andra höll mig ännu qvar i djupet Under dessa förtviflade ansträngningar kände jag mina krafter och nära på allt hopp försvinna, och synen i kajutan låg blytung på min själ? — Hvar var Rimmer? Denna tanke genomfor mig som en blixt. Ilan var icke längre nere hos mig. Ilan hade stigit upp. Jag såg tramför mig två vigter, dem han i förskräckelsen hade kastat at sig. Ja, Rimmer var borta. Jag blickade uppåt, och såg hur skonerten rullade och stampade bland vågorna. Jag ville icke längre stanna på detta ställe, om jag också der funnit allt Golkondas guld. Jag ville icke längre sällskapa med de truktansvärde döde. — Tillbaka alltså! Fasan bevingade mina steg. Jag rusade uppför trappan, passerade ännu en gång lastrummet och kom till det ställe, der jag först stigit ned. Här var mörkt: En ny rysning genombäfvade mig. Luckan var stängd. — Himmel! Hade det skett genom mensklig hand? Eller hade något gräsligt väsen från kajutan gjort det? Ilade den afgrundsande, som ville rusa på mig ..2 — Jag skyngest, If ro atpreg ste kontrast med dade med ångest tillbaka. Men på detta ställe kunde jag icke stanna. Jag måste lemna detta fasans hemvist. Jag sprang uppför trappan och sökte lyfta luckan. Den motstod mina ansträngningar. Jag tryckte till med mitt hjelmbeväpnade hufvad, och trappan knakade vid mina ansträngningar; men förgäfves. Nu fick jag tag i en jernstång, hvilken jag använde som bräckinstrument. Luckan lyfte sig något litet, men mera ville den icke ge med sig. Jag såg mig omkring, och fann några träblock. Inpassande det ena efter det andra i den redan vunna öppningen, lyckades jag så småningom allt mer och mer vidga den. Men arbetet gick långsamt, och efter mycken ansträngning hade jag ändtligen kommit derhän, att den tunga luckan lyftat sig knappa fyra tum, — Ilafvet rörde sig allt starkare och starkare. Det sjunkna fartyget rönte dess makt och skakades från fören till aktern. Plötsligen krängde det våldsamt och lade sig på sidan. Jag sprang omkring, sökande någon annan uppgång till däcket; jag fann ingen. Då vände jag tillbaka till luckan, satte mig ned i stum förtviflan och afbidade döden. Jag såg icke mera något hopp. Mitt öde var afgjosdt. terigen fick ångaren en stöt af det upprörda hafvet, en stöt, som var tillräcklig att vända honom upp och ned. Som han nu låg med däcket mot bottnen, skyndade jag fram, öppnade med lätthet luckan, kröp ut och befann mig åter på hafsbottnen. Det var hög tid, ty ögonblicket derpå reste sig massan åter upp. — Med ansträngande af mina sista krafter, afslet jag de återstående vigterna, och genast började jag stiga uppåt. Inom få minuter simmade jag på hafsytan. -— Tack vare himlen! Den ypperliga sjöbåten, med mina raska, dugtiga karlar, befann sig helt nära mig. De fingo se mig då jag steg upp, styrde fram till stället — och jag var räddad. — Samma ögonblick jag inträdde i den förolyckade ängarens kajuta hade Rimmer flytt från det gräsliga stället, men blef qvar i båten för att hjelpa till vid mitt uppstigande. Ilan öfvergaf dykareyrket, blef matros och slutligen sjökapten. Jag deremot stannade qvar vid handtverket, men har sedan aldrig dykt efter andra fartyg än sådana, hvilkas besättning och passagerare blifvit bergade. — Jag behöfver väl icke nämna, att efter denna händelse ingen mera tänkt på att besöka Marmion. (III. Tidn.)