Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1856, sida 1

karen, som gick direkte till sängkammaren och Just var i begrepp att öppna den, när direktören från korridoren ropade hans namn och kom honom att vända om. Han skyndade ut, och jag följde honom. Direktören och han vexlade några ord, under det vi gingo ned i trädgården; men hastigt vände sig den förre till mig med en fråga, som förekom mig högst misstänkt, ehuru den utan tvifvel yttrades i vanlig, naturlig ton: — Har ni i går afton haft något besök? frågade han nämligen. — Ja, svarade jag otvunget. — mr Bromfield var hos mig. Härmed sade jag ingen osanning, ty predikanten hade verkligen i min frånvaro suttit några minuter på mitt rum och derunder tillfälligtvis tömt en annan på bordet stående vinbutelj. — Det förundrar mig blott, fortfor mr Lorenzen, — att han ej drack flaskan i botten; det är annars icke hans sak att vid sina företag stanna på halfva vägen. — Ilan synes dock hysa någon misstanka, sade Jag för mig sjelf. Men häruti bedrog jag mig, såsom jag sednare tick erfara. Vi gingo nu in i parken; allt emellanåt kom ett bud med underrättelse, att man ännu ej funnit flyktingen. Vi genomvandrade några gångar och befunno oss i krökningen kring en fläderhäck, då vi plötsligt stannade och uppgåfvo ett enhälligt rop af öfverraskning . ty han, som så ifrigt efterspanades, kom 038 här helt lugnt till mötes, med långsamma steg och händerna hopknäppta bakom ryggen, likasom försjunken i djupa tankar.