alltmera insågs, han slutligen blef föremål för ett allmänt misstroende, och den mening vann insteg, att allt hvad konungen lofvade blott var nödtvunget och att han endast väntade ett lägligt tillfälle att taga igen sina löften. Det var den hårdnackade tron hos denne monark, att han ej utan de privilegierade stånden skulle kunna ega bestånd, som störtade honom i förderfvet: då historien likväl visar, att monarkien just på allmän rätt uppstått och att denna allmänna rätt är och blir grunden för monarkierna. (Föreläsningar öfver menniskans historia sid. 59). Till ex. Carl XII, tecknad af Fryxell: Karl afgjorde ärendena ensam och i sin sängkammare. Om äfven vigtigare angelägenheter höllos de (rådet) i mycken okunnighet. Stundom tingo de icke på lång tid del af de bref, som svenska sändebud vid fremmande hof hemskickaf. Ibland måste de länga stunder vänta i förmaket, medan Karl samtalade med Piper. När de sedermera kommo in i kammaren fingo de blott hviska med hvarandra, icke tala högt, såsom under Karl XI:s tid. Man hör dem stundom göra en jemförelse mellan honom och fadren: Karl ÄI. sade de, var höftig och förhetsades ofta vid motsägelser; men lät sedermera tala med sig och toy skäl. Sonen deremot står orubblig och lugn och afhör tåligt allt hvad mot hans förslag invändes; men upprepar sedermera helt bestämdt hvad han redan förut beslutat och säger: Sådan är min vilja, och dervid blir det (Berättelser ur svenska historien XXI. 43). kommmer aan