Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1856, sida 2

läkaren och dircktören ... och dermed var slutligen hela huset i rörelse. I sin ifver att söka och fråga hade man glömt att låta ringa med klockan, för att underrätta väktarne utanför ringmuren om en patients försvinnande; först sedan jag länge hjelpt direktören och m:r Lorenzen att söka, dånade klockan, hvars hastigt på hvarandra följande ljud voro starka nog att höras en hel mil omkring stället. — Ni har således ännu icke funnit honom? frågade jag direktören, när han visade sig; min farhåga, att man skulle misstänka m:r Sidney vara i min kammare, samt att man skulle söka och till största skam och blygsel för mig upptäcka honom derstädes, var ännu icke skingrad. Att hafva ett oroligt samvete tillochmed i en sak, som cj länder oss till vanheder, är alltid ett stort ondt. Emellertid insåg jag snart, att man alldeles icke misstänkte mig, isynnerhet, som jag visade mig lika ifrig som de andre att söka efter den försvunne. Hela tjenarepersonalen var nu på benen; alla våningar, korridorer och kammare voro genomsökte; ropande och skrikande sprang redan en och annan omkring i parken; det var ett högst lifligt uppträde, och jag märkte tydligt, huru angelägna alla voro att gripa den förmodade flyktingen, som under så stränga förhållningsordres blifvit anförtrodd åt deras vård. Det såg mera ut, som om en förbrytare rymt ur en straffanstalt, än en vensinnig ur ett dårhus. (Forts.)