Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1856, sida 1

och bundo mig, med tillhjelp af ofvannämnda instrumenter, till händer och fötter under svordomar och förbannelser. Derefter fördes jag under ett iskallt störtbad, som i början nära nog beröfvade mig medvetandet. Det hjelpte dock mig och mina pödlar, ty det ätergaf mig lugn och besinning. Skall jag säga, hvilka känslor, detta förfärliga efterginnande framkallade? Nej, ni är läkare, men också menniska, ni vet det... det var denna förfärliga, kropp och själ förlamande känsla, som dref mig till raseri och förtviflan. Först småningom lärde jag inse, att vreden ej kunde hjelpa mig, utan blott injagade fruktan hos mina plågoandar; jag kallade derför mitt förnuft, som jag längesedan hade kunnat förlora, till hjelp, för att bemanna mig och för öÖgonblicket foga mig i det oundvikliga. Det dröjde länge, innan man hyste förtroende till mitt uppförande; ja, det gafs ögonblick, då jag, plågad af minnen, åter gjorde hvad jag ej borde göra; några af mina väktare voro också råa menniskor, som stundom, i trots af sina förmäns befallningar, vågade misshandla mig, och då blef jag så upprörd, att Jag sjelf ville straffa dem. Men hvarje gång jag egenmäktigt nyttjade min kroppsstyrka till sjelfförsvar, blef jag den besegrade; man ropade väldet till hjelp, och väldet har, som ni vet, tusen armar, men dess offer blott tvenne. Så förflöto sex hela månader. Derefter började man visa mig mer mildhet och förtroende, sannolikt derför att man ville ställa mig på prof, hvilket jag då likväl icke anade, och ej derför att man var öfvertygad om min lydnad och förbättring. Under denna mildare behandling, uppgrodde åter inom mig tanken på min förlorade frihet och hoppet