Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1856, sida 2

—— åtskilliga europeiska länder afhjelpt mycken kyrklig nöd, utan ock i samma hänseende räckt hjelpsam hand åt församlingar, bestående af protestanter, som från Tyskland och andra europeiska länder utvandrat och sedermera genom öfverhandtagande flerfaldigt elände blifvit ur stånd att hjelpa sig sjelfva. Beträffande (justaf-Adolfs-föreningens stiftelse och histo finnas åtskilliga från trycket utgifna skrifter, företrädesvis Der Gustav-Adolph Verein von Dir Karl Zimmermann, och hänvisa vi till en artikel, införd i supplementet till Aftonbladet för den 21 December förlidet år, äfvensom till N:o 4 och 5 af Svensk Kyrkotidning för Maj och Juni månader samma år, der en öfversigt af Gustaf-Adolts-föreningens historia meddelas. Här torde göra tillfyllest att nämna, att i Böhmen, Schlesien, Ungern, Österrike, Italien, Frankrike, Belgien, Preussen och flera andra länder råder en stor kyrklig nöd. Många protestantiska församlingar hafva, utan vederbörligt skydd och af brist på lärare, kyrkor, skolhus och sådant mer, blifvit antingen rent af undertryckta af katholikerna och förlorat sin församlingsrätt, eller, der detta icke låtit sig göra, förspridda och urständsatta att underhålla en kyrklig gemenskap. Uti Ungern ensamt finnas icke mindre än 102 protestantiska församlingar, hvilkas bestånd äfventyras, der icke hjelp mellankommer. Böhmen har 50 församlingar, som anropa sina trosbröder om hjelp, Rhenländerna 81, Frankrike 55, Mähren 23, Schweitz 31, egentliga Preussen 43, sterrikiska hertigdömet 20, 0. s. v. Att faran för dessa församlingars bestånd ingalunda minskats i sednare tider, finner lätt en hvar, som med någon uppmärksamhet följt den utomordentliga krartansträngning, katholska kyrkan, synnerligen under de sistförflutna åtta åren, utvecklat. Att här skildra all den nöd, som uppkommit genom långvarigt och planmessigt utrotningsoch förtrycksystem, genom hela folkskarors förjagande eller förspridning, ofrivilliga utvandringar, kyrkors borttagande, lärares förvisande, såsom i Schlesien, Salzburg, Böhmen, Mähren och flerstädes, låter sig ej göra; men den måste likväl antydas för att visa, det man icke utan fog och skäl försöker att äfven ibland oss sätta krafter i rörelse till nödstillda trosförvandters hjelp. Svenska folket, som utom all annan välsignelse af IIerran njuter ostörd frid, under rik tillgång på Hans ords predikan, och, i ostörd besittning och åtnjutande af Hans heliga sakramenter, är försedt med lärare, kyrkor, skolhus, en fast kyrklig ordning och sådant mer, hvarken kan eller får vara likgiltigt för andras nöd. Det kan icke tillsluta sitt hjerta, ty det mäste bevisa sin tacksamhet emot Gud; men utan kärlek till nästan gifves ingen tacksamhet emot IIOnom. Det får icke vara likgiltigt, ty pligten förbjuder det. IIvarhelst Jesus Kristus lider i de sina och icke finner barmhertighet, der bidar en dom; ty hvad J icke gjort en af dessa minsta mina bröder, säger Han, det hafven J ock icke gjort mig. Ett folk, som underlåter att tillvexa i kärleken och förkofras i barmhertigheten, förlorar af sitt andeliga lif. Der behöfves olja till näring för kärlekslågan, och utan verksam tro dör den elden. Men Isan, som utkastat elden, hvad vill Han heldre än att den brinner! Man invände ej, att vi hafva tillräckligt af inhemsk nöd. Man fråge ej heller hvad vi sjelfve skola vinna derpå. Vi svare: skall ingen annan hjelpa, än den som sjelf af ingen nöd lider, hvem är då bland menniskors barn, som har hjelp att meddela? IIvarföre lide vi samfäldt, om ej för att lära att ömsesidigt förbarma oss; och hvad är väl mer egnadt att höja ett folks andekraft än det att dela främmande tolks själanöd och verksamt bidraga till dess lindring? När i Gustaf II Adolfs dagar det blödande Tyskland anropade vårt folk om hjelp, då stod detta folk upp såsom en man, och deras konung gick för dem och sade: Gud med oss! Och hvad för menniskors ögon var blott dårskap, blef likväl snart ett kraftigt verk i och genom Gud. Ännu i dag höjer sig på Germaniens jord det herrliga frihetsträd, som redan i sin första rotsättning så ymnigt suktades af svenskmannablod. Svenska folket har på denna handräckning intet förlorat, och skall icke heller genom sin hjelpsändning i den närvarande tiden något förlora. Ty om ock en, vare sig örverslödig eller genom ansträngning och försakelse bespard penning skulle gå ut ur värt land, så blifva vi icke fattigare derigenom att mycken barmhertighet går ut i främmande land för att tjena Herran. MHafva våra föräder på Tysklands jord blifvit tecknade med trosdödens insegel; har en af våra konungar, omgifven af sina trogna, tagit fasta på den jorden genom att der låta lifvet för bröderna, så hafva de ock tillförsäkrat värdiga afkomlingar den tillbörliga arfsrätten, att också dessas verk må på samma jord med välsignelse tjena Herren ännu i dag. Andre hafva arbetat, och vi å äro ingångne i deras arbete. Hvad i officiel väg kunnat åtgöras är redan gjordt genom de från konungen utgångna uppmaningarne till svenska folket och beviljandet af de sex på hvarandra följande årskollekter. Det tillhör nu oss att genom bildandet af Gustaf-Adolfs-föreningar i vårt land söka åvägabringa en varaktigar hjelp. Det åligger oss såsom en helig pligt att va barmhertighet aldra helst emot dem, som vära medbröder äro i trone. Der en lem lider, der lida alla lemmarna med, och ingen föreställe sig, att den skada, som träffar vår tros be nnare i främmande land, icke skulle djupt angripa äfven oss. Sjelfva det tysta, likgiltiga åseendet af andras andeliga olycka är betecknande för ett folks andeliga försall. Och lika visst som hela organismen tager skada, på hvilken punkt än blodströmmen förgiftas, lika visst lider hela protestantiska härens kraft genom förlusten af de spridda truppafdelningar, hvilka genom m ård glömmas och öfvergifvas af hela hären. Det är med dessa tänkt ar RW22 I tt, som åtskilliga medN