Den hvita Liljan. Till J—n på hans födelsedag ). En lilja vet jag blomma så oskuldshvit, så ren, Och daggens perlor dallra uppå bladen, De perlorna de gifva af himlen återsken, Af solsystemerna och stjerneraden; Af morgonrodnans flammor, af qvällens gyllne sky Och Luna, der hon sitter uti sitt silfverny, Den strålande liljan vill jag sjunga. I ädla sinnen växer hon och skjuter sina blad Och doftar der och fröjdar oss och tjusar; Hon sitter på vår hjelmhatt i lifvets Iliad Och tröstar oss då olycksstormen brusar; Och uppå tiden rår hon och tynar icke af, Och sluteligen står hon och sörjer på vår graf, Och vänskap den liljan månde heta. Kring Dig i dag hon blommar i många exemplar Och nickar Dig från höger och från venster; Men, för att kunna tolka hvad hon på hjertat har, Nog höfdes det poötiska förtjenster. Dock nej! den hvita liljan, hon är poät i sig; Och derföre behöfver hon endast nicka Dig, Och hennes stumma blomsterspråk förstår Du. Men mången sällhets önskan der bor i hennes niek, Och mången bön för Dig i hennes indre. Allt klarare sanningen stråle för Din blick Och hyset allt herrligare tindre! Och friden, ljusets dotter, hon sväfve ner till Dig! Och hennes solglans skimre uppå Din vandringsstig, Och hennes eden blomstre i Ditt hjerta! Sindbad. ) Offentliggöres nu på hans begäran.