vill här aldrig taga slut med insurrektionerna, hvilka försvaga staten och på sistone skola medföra dess upplösning. Nu har en general Vidauri i norra delen af landet höjt upprorets fana emot Commonfort. Man tillskrifver V. den planen, att af några ibland Mexikos norra stater bilda en ny sjelfständig republik under namn Sierra Madre. Han skall söka hjelp hos Fexanerna, och det berättas, att en frikorps om 2000 man redan anvärfvats för hans räkning. Vidauri är guvernör istaten Nuevo Leon, men har redan för någon tid sedan fördrifvit guvernören i staten Coahuila, Rodriguez, och tagit denna stat under sin förvaltning samt vägrar bestämdt att efterkomma kongressens beslut, hvilket ålägger honom att återinsätta Rodriguez i sitt embete. Notisen om revolutionen på San-Domingo stöder sig på en telegrafdepesch från Newvork till Halifax, hvilken saknar alla detaljer. SPANIEN. Statstidningen innehåller det redan omnämnda dekretet om nationalgardets fullkomliga upplösning. Dekretet är beledsagadt af ministerens hemställan i ärendet till drottningen med de motiver, som föranledt densamma. Det är eget att se desse herrar, hvilka för icke länge sedan på det ifrigaste förfäktade nationalgardets förträfflighet och nödvändighet, nu framställa det som den aldraförderfligaste institution, hvilken är vådlig för allmänna lugnet och ordningen samt hinderlig för hvarje reform. Sedan reaktionen aftrugat ODonnell denna koncession, 3 dröjer det väl icke länge, innan han som ett onyttigt redskap kastas öfver bord för att göra plats för Narvaez eller någon annan ännu mera reaktionär notabilitet. ENGLAND. Den ministerielle Observer har helt plötsligt uttalat sig emot Donaufurstendömenas förening, hufvudsakligen på den grund, att Ryssland är för densamma. Förut har Globe, äfven en ministeriel tidning, förordat föreningen. Under fortgången af artikeln utlåter sig Observer som följer om den bessarabiska gränstvisten: Det var omöjligt att i ett jemförelsevis obekant land blott efter kartan utstaka gränsen mil för mil. Deremot blefvo hufvudprinciperna å kongressen diskuterade och faststälde. Den i början föreslagna gränslinien gick ifrån en punkt nedanför Akjerman vid svarta hafvet i rak riktning till den punkt der Pruth upphör att vara segelbar. Iäremot gjordes dock invänningar af Ryssland och man villfor dess begäran att till dess fördel ändra gränsen sålunda, att det finge behålla en ofvanför Jalpuksjön belägen stad, Tabar, hvilken, såsom vallfartsort, uppgafs för ryska folket äga ett särdeles värde. För att vinna denna eftergift, uppgåfvo Ryssarne, att denna stad, hvilken de kallade Bolgrad, läge i norr och på ett temmeligt afstånd från den med Donau i förbindelsc stående Jalpuk-sjön och föreslogo, att draga den nya gränslinien söder om denna stad. Nu visar det sig, att detta Ryssarnes heliga Bolgrad icke såsom de uppgåfvo, är det der Tabar, utan fastmer staden Ny-Bolgrad, som är belägen vid sjelfva sjön och icke ett stycke derifrån. Vid denna tvist är det icke fråga om en gebit-tillökning af några qvadratmil. Att afstå ifrån en sådan, dertill äro Turkiet och dess allierade fullkomligt beredde. Men de betingade, att Ryssarne icke blott skulle alldeles draga sig tillbaka från Donau, utan äfven sakna hvarje tillträde till de i Donau utmynnande sjöar och den segelbara sträckan af Pruth. Kardinalpunkten är Donauseglatsens frihet och undanrödjandet af hvarje rysk förevänning att sända timmerflottor och båtar på sjöarne eller Pruth in i Donau. Om nu Ryssarne falskt uppgifvit läget af den s. k. heliga staden Bolgrad, så måste gränslinien icke dragas söder om Ny-Bolgrad, utan blott söder om staden Tabar, hvilken de ursprungligen voro så angelägna att få behålla. Detta oafsedt, skulle det för invånarne i det afträdda gebitet vara högst obeqvämt att icke ofvanför sjön äga en väg, på hvilken de kunde trafikera med sina medundersåter i Moldau, utan att beröra ryska området. Det är påtagligt ändamålslöst att dra gränslinien tvärt öfver sjön. Donau och alla på norra stranden dermed i förbindelse stående sjöar och floder måste vara oberoende af Ryssland; detta fordrar fördragets anda och derefter måste gränsregleringen rätta sig. En fet stek för advokaterna synes blifva den rättegång, som är på väg att uppstå om den siste earlens at Shrewsburys qvarlåtenskap. Denne ädling hade testamenterat sina vidlyftiga jordagods, som årligen rendera 35,000 E, till den nuvarande hertigens af Norfolk bror, lord Bernard Howard, under det hans grefvetitel (den älsta i England) anses för utslocknad. Men nu gör grefve Talbot, en ättling af samma gamla slägt som den siste Shrewsbury, anspråk på både förmögenheten och titlarne och grundar dessa sina anspråk på en parlamentsakt från 15:de seklet, hvilken, utfärdad till förmån för den berömde fältherren Talbot och hans manliga efterkommande, stadgar, att egendomarne skola vara fideikommiss i Talbots slägt och oskkiliakfioa