Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1856, sida 1

som kan ha veta allt af mig. Men gör mig nu för din kärleks skull till viljes och gå upp till ditt rum. Vi komma snart till dig. Flickan gick, utan att säga ett ord; hon icke en gång såg sig om. Knappt var dörren stängd bakom henne, förrän pastorn fattade begge mina händer. Han hade afkastat prestkappan, hans kala hjessa betäcktes ej, som vanligt, af dan ovarta samvetskalotten, och i hans anletsdrag låg en oändlig smärta. — Percy, min son, sade han, — allt är förbi! Min möda var fruktlös. — Ha, allt säger ni! Hvad har min far sagt? — Fordra ej att få höra hvad som skett! Det är nog, då du vet, att du, min dotter och jag sjelf blifvit groft skymfade ... Och trätfa nu anstalter att lemna detta hus och denna nejd, som till denna dag varit mig så kära och dyrbara... ty mellan din far och mig är hvarje band brutet. Tattig, såsom jag kom hit, går jag härifrån; hvad jag af din faders penningar förvärfvat, lemnar jag honom intill sista skärfven tillbaka. Jag betraktade honom deltagande, frågande, bedjande ... en tår glänste i hans öga, men han borttorkade den och qväfde med manlig styrka sin rörelse. — Allt är förbi, upprepade han, — allt! Betrakta mig ej så forskande! Du får icke veta mer, men du anar nog sammanhanget. Och svara mig nu: är det ännu din fasta vilja att hålla hvad du i går lofvade: att för den fattige, brödlöse prestens dotter blifva en beskyddare och rådgifvare? Och kan du benta dig till att utan dröjsmål emottaga ett sådant all?