Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1856, sida 1

—— — — —— — — —— —— Den vansinnige från S:t James. 1 (Öfversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Hänförd af hennes åsyn glömde jag tillochmed den fara, som åter kunde hota henne i skogen, men jag bevakade med mina ögon hvarje träd, hvarje stig .. Då såg jag Othello, som enligt sin vana först följt Bravour till stallet, skynda efter hennes spår; jag hörde hennes glada rop och hundens vanliga glädjetjut. Nu, tänkte jag, är hon säker och mina tankar flögo åter till hennes far, hvars hemkomst jag otåligt afvaktade, ty jag ville erfara utgången af hans ärende, innan jag träffade Ellinor. Jag behöfde ej vänta länge. Han kom... men blek, förstörd, upprörd ... han den annars så lugne, kloke, oförskräckte mannen. I samma ögonblick störtade Ellinor in i rummet. — För Guds skull, säg, huru är det? ropade hon. — Du redan här, Percy, utan att jag visste det, och du, min far, i din högtidsdrägt! Jag ber er, säg, hvad har händt? — Lugnt, mitt barn, sade fadren med högtidligt allvar, ehuru med darrande röst. — Blanda dig icke i våra angelägenheter ... du är oss blott till hinder. Gå. och lemna omsorgen om dig åt oss männer. Flickan stödde sig förskräckt på min arm; hon hade aldrig hört sin far tala så och betraktade mig nu med bedjande blickar. — Gå upp till din kammare, älskade Ellinor, sade jag, — Din far har rätt. Det har händt något,