Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1856, sida 1

Klockan tolf kom Bob tillbaka, sedan han framburit mitt uppdrag till Phillipps. Vi intogo stillatigande vär mältid; derefter rustade vi oss till afresan. Det obetydliga husgeråd, det linne och de klädespersedlar, som medtogos, lades på den ene ponyn. Den andre besteg Ellinor. När jag upplyfte henne på den lille hästen, log hon mot mig med tärdränkta ögon. 0, ett sådant leende är det skönaste på jorden! Det är, som då solen gladt framblickar bakom ett dystert moln. Min häst leddes af Bob; pastorn och jag gingo till fots, åtföljda af Othello. I huset qvarlemnades blott en piga, som hörde till herregarden, men någon tid varit i pastorns tjenst. Tigande lemnade vi den skuggiga gröna gårdsplanen. Intet ord, ingen blick vexlades; den ene ville (j genom meddelande af sin egen sorg öka den andres. Men då vi aflägsnat oss omkring tre hundra steg, stannade vi ofrivilligt, vände oss om och kastade en afskedsblick till den boning, som länge varit oss en stilla helgedom. Der låg det lilla huset... der utbredde insjön sin lugna blå spegel... ack, himmelen deröfver var så klar och ren... der susade den högtidliga, älskade, gröna skogen! Vi tryckte hvarandras händer, men endast våra hjertan, icke våra läppar, talade. Klockan fem på aftonen anlände vi till skogvaktarestugan. Phillipps stod redan färdig med vagn och hästar. —— — (Forts.)