Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1856, sida 1

— Jag är hvarje ögonblick, och ju förr desto hellre beredd dertill, svarade jag. — Det är godt. Och min välsignelse åtminstone har du... och jag hoppas, att jag, ehuru blott en fattig prest, skall höras af Honom, till hvilken konungar och herrar bedja om sina önskningars uppfyllande. Jag kände kallsvett på min panna och darrade. — Har han förbannat mig? frågade jag med halfqväfd hviskande röst. — Stilla, min sou! jag har valsignat dig... Men lemna mig nu en stund allena! Jag har några bref att skrifva och ännu mer att öfverlägga om. Derefter är jag din och hennes, och om du vill, skola vi aldrig mer i detta lifvet skiljas. Jag lemnade honom och gick till Ellinor. Hon var förständig nog att ej vilja veta mer, än jag fann för godt att säga henne. Hon var beredd... ja, min vän, hon var beredd att ännu denna dag blifva min hustru. Efter två timmars förlopp kom mir Graham upp till oss och frågade, när den beställde vagnen kunde vara på ort och ställe. — Klockan fyra, svarade jag. . — Godt, sade han. — Tag nu afsked, min Ellinor, af din lilla egendom och behåll blott hvad du anser kärast och oumbärligast. Det öfriga är för dem, som gifvit oss det. — När bryta vi upp? frågade Ellinor. — J sen båda så upprörda ut, att jag förskräckes, när jag betraktar er. Jag känner, att här icke längre är vårt hem. Låtom oss skynda att söka ett annat! — Efter middagsmåltiden draga vi härifrån, sade hennes far.