(Insändt.) På stranden af Fjellbacka den 22 Augusti 1856. (Romance till Hedda, å la Tegnår.) Jag mins de ljufva, allt för korta stunder, Då jag med Dig uppå balkongen satt; Och Nordsjöns blåa bölja gick derunder Och bröt sig matt mot dunkla furulunder, Och månen strålade i sommarnatt. Hur skönt det var att trycka få den handen, Som jemt till stöd hvar stapplande är räckt! Och att få se i ögat på den anden, Som kom hit neder ifrån himlalanden Och är med dessa mer än jorden slägt! Förgätet var allt hvad jag lidit hade, Jag tryckte ögonblicket till min barm. Och som ett sorglöst barn jag ner mig lade, Och glad och tjusad sprang jag upp och sade, Att Du var rik och jag ej mera arm. Dock till det fordna vi förgäfves vädje, Hvad förr var verklighet är skugga nu. Ack glädiens hågkomst är ej mer en glädje, Blott sorgens minne är en sorg ännu. Simbad.