sig med vissa saker, så kunde lätt hända, att frågaren fick gamma svar som fader Lars i F., då han frågade kyrkoh. J., om det är sant, att jorden rullar omkring, om hon är rund Kc. det kan ju vara ser precis detsamma, fader Lars, svarade hr J.; det passar sig icke för en redlig landtbrukare att grubbla på sådana saker; slå bort sådanader griller!? Nu, sedan folkskolor i alla landsändar kommit till stånd, bör man kunna hoppas, att allmogens vidskepelse skall så småningom försvinna och lemna rum för mera förnuftsoch naturenliga tankar, åsigter och föreställningar; att dess synkrets skall vidgas, dess tankeförmåga odlas och skärpas. Men — om folkskolorna verkligen skola förmå verka derhän; om solkupplysningen skall kunna blilva sådan, som dess vänner önska: så synes oss vara oundgängligen nödigt, att Naturläran ingår såsom ett hufvud-umne för solkundervisningen. I stället för att, såsom nu är fallet, onödigt bortnöta barnens dyrbara skoltid med den från alla håll öfverklagade katekes-utanläsningen, som tillintetgör förnuftets rätta bruk, dödar laslusten och nedtynger barnsinnet, skulle klar och lisvande undervisning i naturkunnigheten åstadkomma en rask och säker utveckling af barnens andliga förmögenheter. För intet läroämne hafva barnen en sådan lust som för naturläran; intet är dem mer motbjudande än katekesen. Och hvarföre? jo, emedan det förra har förmåga att väcka till andligt lif och sjelsmedvetande, då deremot det sednare har en rakt motsatt verkan. En hemlig instinkt tycks säga barnet detta; och dock låta skolornas Inspectorer och lärare, som borde fullt förstå hvad barnet instinktmessigt anar, katekesläsningen qvarstå såsom skolans vigtigaste undervisnings-ämne, föregifvande, att detta är kristendomskunskap!! Vår mening är således denna: Om man skall kunna hoppas något godt af folkskolorna, så måste naturläran intaga ett vigtigt rum i undervisningen och katekes-utanläsningen förkastas.