(Insändt.) Nägra ord angaende solkundervisningen. Bland alla de ämnen, hvilka äro föremål för menskligt vetande, är väl intet som så på en gång renar, stärker och höjer själen som naturvetenskapen. Äfven den mest okunnige, om han gör sig mödan att uppmärksamt betrakta naturens ting och fenomener, kan icke undgå att blifva stämd till vördnad och beundran för Skaparen — och med samma intagas af kärlek till Honom. — Man erfar dock dagligen, hur ringa uppmärksamhet de fleste menniskor skänka denna herrliga natur, i hvars sköte de stundligen röna prof på Guds närvaro. Synnerligast bland allmogen är likgiltigheten för Guds uppenbarelse i naturen alltför tydlig. Den, som umgås med folket på landsbygden och tager kännedom om förhållandet, skall finna, att, i allmänhet taladt, bonden aldrig med anledning af naturens företeelser egnat Gud sitt hjertas dyrkan, ej heller har den minsta kännedom om den verld, uti hvilken han lefver, emedan han aldrig hört eller läst något om densamma — mer än hvad han inhemtat ur Mose skapelsehistoria. Af denna totala brist på kunskap om naturen och dess förhållanden härleder sig den myckna vidskepelse, som ännu, i våra upplyste tider, är rådande hos allmogen. Får bonden på himlahvalfvet se en af de der märkvärdige tingestarne till stjernor, som hafva en lysande svans i släptåg — strax spår han krig, hunger eller pest, och gör sig för det kommande mycken oro. Skulle någon af hans kor bli nog olycklig att mjölka blod — strax tillskrifver han detta vara föranledt af ovännens hämndfulla trollkonster; och hans hjerta förbittras mot den, som han förmodar vara den brottslige. Blir han en afton, efter solnedgången, sjuk — genast vet han förklara, att han blifvit krammad af spöke, och för att häfva sjukdomen använder han de mest befängde medel. Får han händelsevis se verkningarne af en hvirfvelvind — med ens anar han en afgrundsandes närvaro. — Dessa och dylika inbillningar, gängse bland folket på ganska många orter, äro icke blott vanhedrande för den med förnuft begåfvade menniskan, utan förorsaka derjemte dem, som tro på dylikt skråck, många bekymmer samt blottställa dem för s. k. bättre folks åtlöje och förakt. Att bele eller förakta bonden för hans barnsliga inbillningar och föreställningar är dock högst dåraktigt; ty man må besinna, att han, som sagdt är, aldrig fått någon upplysning om förhållandet med de fenomener, som dagligen i naturen för honom uppenbara sig; den forntidstro, hvilken han antagit för sann, har ingen brytt sig om att förklara för ogrundad. Oförmögen att sjelf tänka öfver orsakerna till de naturlige tilldragelserna, alldenstund hans tankar ej fått någon förnuftsenlig rigtning i den vägen, tror han blott hvad far och farfar trodde — samt hvad presten säger; och denne sednare har andra föremål för sina förklaringar, än naturfenomener. Och skulle bonden någon gång ta sig dristigheten att fråga sin pastor, huru det verkligen förhåller