Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1856, sida 1

Den vansinnige srån S:t James. (ötversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N.r.) Så blef jag stående, tilldess stjernorna bleknade, månliuset slocknade, och den gyldene dagens första rosiga strimma väckte fält och skog och deras vingade sångare till nytt lif. Jag sadlade åter min häst, och red långsamt och på kort afstånd kring huset. Först då jag förmärkte ett sakta buller i dess inre, steg jag af och klappade på dörren, hvilken genast öppnades af Bob, som förundrad betraktade mig och sade: — Hvad! Redan tillbaka, mylord! Miss Ellinor sofver ännu, men m:r Graham är uppe och gör sin morgonbön. — Jag vill bedja med honom, svarade jag. — Anmäl för ingen min ankomst, och för min häst till stallet. Derefter gick jag med tysta steg uppför trappan, så att Ellinor ej skulle höra och igenkänna dem, ty kärlekens öra hör skarpt. Jag knackade sakta på dörren och steg in. Pastorn hade knappt kastat en blick på min oordnade klädsel, mitt bleka ansigte, förrän han utbrast: — Rättvise himmel! Hvarifrån kommer ni, Percy? Hvad har händt? — Ingenting, sir, svarade jag i så lugn ton som möjligt, — ingenting annat, än att två söner af samma far kämpat på lif och död om er och er dotters åra.